Den 20 februari skrivs den hyllade journalisten Per Svensson in på universitetssjukhuset i Lund, där han ska få sin obotliga cancerdiagnos. Han börjar hastigt upptäcka hur döden gömmer sig i modernitetens alla skrymslen och vrår.
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Efter sin cancerdiagnos fattar Svensson, en flitig skribent, beslutet att börja skriva dagbok under sina sista dagar. Projektets huvudsakliga syfte är att hjälpa honom hantera döden med professionell distans, och att vara av värde för familjen. En eventuell utgivning är bara glädjande om förlaget finner något värde i texterna. Resultatet blev boken När jag dog, en helt säregen utforskning av företeelsen döden, ”från båda sidorna”.
Boken består huvudsakligen av dagboksanteckningar som ger en inblick i hur livet ter sig för någon som vet att de inte har många dagar kvar. Trots den personliga utgångspunkten lyckas Per Svensson även behandla döden tematiskt. När det egna sjukdomsförloppet inte behandlas, utforskar han ämnen såsom cancern som ”modernitetens sjukdom” och möjligheten till tröst för de dödsdömda.
En stor del av Pers liv förblir, efter diagnosen och genom behandlingarna, besynnerligt normalt. Det är fortfarande hundar som ska rastas, föredrag som ska hållas, semlor som börjar säljas allt för tidigt och hus som ska renoveras – om än med vetskapen att han nog inte kommer att få se slutprodukten.
Det framstår som särskilt viktigt för författaren att få bevara kontrollen över livet, medan döden kan betraktas som ett sidoprojekt. Den största rutinförändringen är det administrativa arbetet i projektet att dö. Kort efter beskedet måste Per ordna med livförsäkringar. Sedan ska det bestämmas gravplats, väljas musik till begravningen, och förhandlas om vilka bokföredrag han troligtvis kommer att hinna med. När cellgiftsbehandlingen påbörjas och Per blir svagare måste han skifta sitt fokus från journalistikens uppdrag till projekten ”att få i sig mat” och ”att hålla koll på mediciner”.
Just dödens vardaglighet är ett av bokens mest uppseendeväckande teman. Per visar mycket effektivt hur döden snarare är en process än en händelse, i alla fall om man går bort i sjukdom. Valet att, i så stor mån som möjligt, fortsätta livet som det är i stället för att ge upp uppfattas som en genuint inspirerande kärleksförklaring till livet, och utgör ett av bokens starkaste inslag.
Per upptäcker även hastigt hur ofrånkomlig döden är i moderniteten. Företeelser som Vasaloppet på TV börjar för honom framstå som ett begravningståg. Från och med första maj börjar en period då Per inte tycks kunna sluta notera alla i tidningen eller i närmiljön som har gått bort, nästan som i ett sorts dödsmedley. Vi märker även, i takt med Pers försämrade hälsa, hur anteckningarna blir mer och mer sparsamma och utspridda.
Det är just mot slutet som När jag dog slår som hårdast emotionellt, när läsaren successivt märker av att huvudpersonen den har fått lära känna under bokens gång håller på att tyna bort. Pers skrivande är vardagligt men fyllt med karaktär, personlighet och humor, vilket gör att boken istället för att enbart handla om förlust också låter läsaren uppleva förlusten.
Något som Per aldrig uttrycker, oavsett hur mörkt det ser ut, är apati. Han bryr sig in i det sista, och slutar aldrig att intressera sig för till exempel Ukraina och demokratins utveckling. Intrycket är att upplevelsen ger honom ett fördjupat perspektiv på vad som faktiskt är viktigt i livet. Detta lyser klarast i essäerna, där han effektivt och tålmodigt resonerar om dödens roll i moderniteten.
Per synar ett samhälle där det kollektiva har förskjutits till förmån för jaget. Ett exempel han ger är förändringar i begravningsprocedurer. På senare år har det blivit allt vanligare med invecklade show-begravningar, men samtidigt ökar förekomsten av så kallade direktgravar, helt utan ceremoni eller sorg. Medan den ena känns typiska för en självupptagen jag-kultur, ger de andra sken av ett samhälle som tillåter liv helt utan mänsklig kontakt. Själv tycker Per Svensson att ”just döden kanske ändå kunde få förbli en smula konventionell och opraktisk och tidskrävande”, och finner sin allra största tröst, inte i självhjälpsböcker eller självständighet, utan i kärleken till de runt omkring honom.
Uttrycket ”tänk på döden” går att finna såväl ingraverat över kyrkporten som klottrat på pubtoan, men känns trots sin spridning inaktuellt i det moderna jag- och nu-livet. Om det är någonting som När jag dog verkligen gör effektivt så är det att kommunicera insikten att döden är överallt, även för den som inte är cancersjuk. Per skriver sakligt och intressant på ett sätt som gör en medveten om, men också avdramatiserar döden. Framförallt förstår man som läsare att om man tänker på döden så måste man också tänka på livet.
Per förklarar väldigt tidigt i boken hur och varför den kom till, men i essän som utgör några av bokens allra sista sidor väljer han trots allt att dedikera några ord till den besynnerliga akten att skriva sin egen dödsruna. Han resonerar om den sällsynta men allt mer förekommande handlingen som ytterligare ett uttryck av modern individualitet, men kan heller inte låta bli att sympatisera med aspirationen till en sista, konstnärlig handling.
Väl utskriven från sjukhuset, i syfte att få dö hemma bland nära och kära, är Per Svensson väl medveten om att de ord han här skriver lär bli hans allra sista. Den sista dagboksanteckningen den andra juli utgörs av en kärleksförklaring till livet. Livet är vackert till och med in i de sista svagaste dagarna.Han har fått vara nära alla sina närmaste och har fått möjligheten att angripa livets alla nöjen med perspektivet vi alltid borde bära med oss. Per väljer att lämna världen med ett starkt budskap om kärlek och gemenskap i en allt mer individualiserad värld.
