För oss stressade studenter är sommarlovet ljuset i slutet av tunneln. Vi fantiserar om 12 veckor av vila och fritid när terminen är som värst. Men den perfekta sommaren är ett luftslott, skriver Marius Lyckå. Hyran och räkningarna måste ju betalas ändå. Tråkiga sommarjobb gör att vi snart längtar efter plugget igen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Vårterminen följer alltid samma mönster. Januari och februari känns som att de har minst 50 dagar var och sen är det plötsligt maj och terminsslutet är alldeles runt hörnet. Man får dock inte njuta särskilt mycket av våren. Som konstaterades i förra veckans krönika är maj årets finaste månad, men den får betraktas från kammaren eller biblioteket, när terminens alla lösa trådar ska knytas samman.
I terminens svåra stunder tänker jag ofta på sommarlovet. Jag känner mig som en medeltida munk som tänker på himmelrikets eviga belöning när pesten härjar i byn. Framför mig ser jag långa, soliga dagar. Jag fantiserar om att läsa böcker i gräset, åka på utlandssemester och ägna mina dagar åt härligt innehållslösa sommaraktiviteter som att cykla ut till en sjö, bara för att ligga och slappa. Sommarlovets 12 veckor känns som en evighet på det bästa möjliga sättet, när tentor och inlämningar hastigt närmar sig. En välförtjänt belöning efter läsårets hårda slit.
Men min sommarlovsfantasi är just en fantasi. Man är ju inte 15 år gammal längre. Sommaren är inte 12 veckor av total ledighet. Bara för att läsåret har tagit slut försvinner inte ens dyra behov, som att ha mat på bordet, tak över huvudet och ett Netflix-abonnemang. Man måste ha ett sommarjobb.
Mina sommarlov brukar se ut på följande vis: två veckor ledighet, åtta veckor på ett äldreboende och sen två lediga veckor till innan nästa termin drar igång. Jag hinner vila upp mig inför arbetet i början av sommaren och inför terminen i slutet. Jag går upp tidigare på morgonen och har förmodligen längre arbetsdagar på sommaren än under resten av året.
Någon sommarlovslunk hinner jag inte med. Efter jobbet orkar jag sällan cykla till någon mysig plats i naturen. Särskilt mycket läsning brukar det inte heller bli. I regel inser jag i början av augusti att jag inte har hälsat på ens hälften av alla kompisar jag tänkt träffa under sommaren.
Precis som våren får betraktas från biblioteket, får sommaren betraktas från äldreboendet. Terminens längtan efter sommaren ersätts snart med en längtan tillbaka till studierna. Jag fantiserar om att ha föreläsningar som jag kan skippa om jag vill, om att få läsa kurslitteratur i lugn och ro i stället för att stressa för att alla gamlingar ska hinna duscha.
I år kommer jag för första gången jobba med något annat än äldrevård under sommaren. Jag ska vara på en tidning och med lite tur kommer jag till och med ha ledigt under både midsommar och delar av juli. Förhoppningsvis kommer jag ha det så bra att jag inte längtar efter att sommaren ska ta slut.
