För den som vill bli förälder finns mängder med mallar för hur livet ska se ut att hämta i närmaste streamingtjänst, Pocket shop eller radiokanal. För den som inte vill det är det desto mer oklart. Emmy Odeskog utforskar varför vi vet så lite om det barnfria livet och vad det får för konsekvenser.
När Ryssland invaderade Ukraina för snart tre år sedan satt hundratals gravida surrogatmödrar och nyfödda surrogatbebisar gömda i skyddsrummen under Kiev. Att Ukraina är ett slags Mecka dit ofrivilligt barnlösa par vandrar med ägg, spermier och livsbesparingar har egentligen varit känt länge. Till skillnad från i Sverige finns i Ukraina en mer liberal surrogatlagstiftning, i kombination med stor desperation och fattigdom.
Man behöver inte gå utanför landets gränser för att hitta exempel på hur långt människor är beredda att gå för ett barn. Uppsalabon Lisa Borg har under tre års tid postat om otaliga IVF-sprutor, äggplockningar, insemineringar och missfall på sina sociala medier. I SVT:s serie Barn till varje pris? medverkar svenska par som med alla medel tillgängliga – inseminering, adoption, IVF – försöker uppfylla den dröm som av ansträngningarna att döma är större än alla andra – att fullborda sitt eget liv genom att skapa ett annat.
Men snarare än en dröm beskrivs barnahavandet i regel vara drivet av ett slags urbehov. När längtan efter ett barn slår ner i kvinnan (och det förutsätter man att den någon gång kommer att göra) är hon maktlös. Utelämnad åt sin egen natur. För mitt inre ser jag bilder av Daenerys Targaryen framför mig, när hon i tv-serien Game of thrones ivrigt tuggar i sig ett blodigt hästhjärta efter att ha fått reda på att hon är gravid. Något djuriskt har inte bara fallit över henne – det har fullbordat henne. Gjort henne stark, mäktig och fullkomlig.
I boken Kvinnor utan barn (2024) resonerar Sara Martinsson kring att det är just den här biologiska synen på barnlängtan som möjliggör att moralen i frågan blir så töjbar att människohandel plötsligt verkar som ett helt okej alternativ. ”Den får oss att tro att kroppar är enklare att modifiera än drömmar om hur livet ska se ut”, skriver hon.
Idén att kvinnan är satt på jorden för att föda barn har tusentals år på nacken. Enligt Hippokrates, läkekonstens fader, var det direkt farligt att inte nyttja sin livmoder, eftersom den då kunde börja vandra upp i kroppen och skada andra organ. Också i Bibeln framstår barnlöshet som skamligt och sjukligt. Sara, gift med Abraham, plågas av sin infertilitet under hela sin livstid. Det är först när Gud uppenbarar sig och skänker henne sonen Isak som hon blir kvitt sina sorger.
Samtidens Sara kan kanske sägas vara Therése Lindgren, en av Sveriges största influencers. Medan hennes kollegor tjänar sexsiffriga belopp på förlossningsvideor och barnvagnsreklam har hon, som nu närmar sig 40, inte skaffat barn. Den avgörande detaljen som skiljer Therése från Sara verkar vara: Varför? Therése vill inte. I SVT-serien Slippa bli mamma vittnar hon om motståndet som beslutet mött.
– Folk blir arga på mig, de säger att jag berövar min fästman Anders på barn, att jag kommer ångra mig och att det är egoistiskt av mig att inte skaffa barn. Det är som om jag är här på jorden för att det ska bli fler barn, säger Therése Lindgren i serien.
Trots att hon aldrig har haft en barnlängtan, eller ens tyckt om barn särskilt mycket, har frågan varit svår och ångestladdad. Dessutom saknar hon kvinnliga, barnfria förebilder, och därmed idéer om vad ett liv utan barn som 40-, 50- och 60-åring innebär.
– Jag vet inga kvinnor som valt att inte skaffa barn, finns de ens? säger Therése Lindgren.
I populärkulturen lyser det barnfria perspektivet, precis som Therése påpekar, med sin frånvaro. I boken Childfree across the disciplines (2022) beskriver Melanie Elyse Brewster och Olivia Snow representationen av barnfria kvinnor som just sällsynt. När de väl är med innehar de ofta rollen som häxor, enstöringar eller nunnor, medan barnfria män ofta har Peter Pan-drag: De vägrar att växa upp. Föräldraskapet gestaltas på det här sättet som en slags hållpunkt för vuxenhet, att inte skaffa barn står i motsats till detta för något barnsligt och själviskt.
Också författaren Rachel Cusk beskriver i boken A life’s work (2019) hur föräldraskapet ses som en naturlig del av det vuxna livet, vilket implicerar att alternativet är onaturligt och avvikande. Att ändå välja detta, alltså att aldrig skaffa barn, blir således att aktivt avvika från en huvudväg som är upplyst och skyltad. Detta för att i stället köra rakt ut i intet, utan någon egentlig uppfattning om vad som kan tänkas vänta där.
”Moderskapet har skildrats tusenfalt, dess berättelse är skarp, tydlig och lätt att efterlikna. Men icke-erfarenheten är fortfarande suddig”, skriver Sara Martinsson i Kvinnor utan barn.
Martinsson menar att många kvinnor som väljer att inte skaffa barn upplever en känsla av tomhet – inte nödvändigtvis på grund av barnlösheten i sig, utan snarare för att de hamnar utanför den dominerande berättelsen om vad det innebär att vara kvinna.
Den barnlängtan som i 30-årsåldern plötsligt beskrivs stiga från kvinnans djupa, biologiska vrår skulle, sett ur det här perspektivet, snarare kunna vara en omtolkning av ett annat behov: Att passa in. Att hamna utanför flocken var synonymt med direkt dödsfara för våra förfäder, och hjärnan har inte riktigt glömt den ekvationen. Ett hot mot den sociala tillhörigheten uppfattas som ett hot mot överlevnaden, och det väcker förstås ångest.
– Min värsta tanke som jag tänker varje gång jag går och lägger mig är: Ska jag dö själv? säger Therése Lindgren i Slippa bli mamma.
I takt med att bilden av äktenskapet som någonting livslångt och allomfattande alltjämt monteras ned kan man tänka sig att den här aspekten av föräldraskapet blivit mer framträdande. Att gifta sig med någon håller (statistiskt sett) i några år, sedan skiljer sig ungefär hälften. Men ett barn är forever, och i de tillfälliga förbindelsernas tidevarv har det en särdeles stor dragningskraft.
För såväl sig själv som för andra blir kvinnan därmed till en slags biologisk bro in i en alltmer sällsynt intimitet. Vad gör det med henne? Jag vet inte, men jag kommer inte helt osökt att tänka på berättarjaget i Ellika Lagerlöfs absurdistiska novell Dopet ur samlingen Den sista kastraten (2025). Hon förvarar sitt reproduktiva system utanför kroppen – i badkaret – i stället för inom sig.
Genom att låna ut det hjälper hon sin gamla förälskelse och hans sambo att skaffa barn. Under graviditeten spenderar alla tre tid tillsammans i lägenheten och pysslar om det växande fostret. Det annars ensamma jaget överöses av omtanke och närhet. Själva förlossningen är ett slags klimax på detta, som följs av att paret ger sig av med sitt nyfödda barn. Efter det blir det tyst.
Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 2 2025.
