Trots att höstterminen knappt hunnit starta har prestationskraven börjat ta över vardagen. Det är dags att fundera över meritjaktens mörka baksida, det skriver Lundagårds studentlivskrönikör Fredrika Andersson.
Terminens intromöte är avklarat. Jag och mina klasskamrater sitter utomhus och avnjuter säsongens första matlåda. Solen skiner och temperaturen har klättrat över 20 grader, en klar påminnelse att sommaren har mer att ge.
Plötsligt drar mörka moln in över vår konversation. Vi talar nämligen om aktiviteter vi planerar att göra utöver studierna. Språkkurser, styrelseposter, extrajobb och politiskt engagemang är bara några av de åtaganden mina klasskompisar har tagit på sig. Motivationen: det kommer se bra ut på CV:t.
Molnen blir allt större, luften känns tung och svår att andas. Nu är det dags att steppa upp, jag får inte halka efter utan måste hinna med allt som mina klasskamrater gör. Men har jag orken? Gör jag det för min skull eller för prestationen?
Extra meriter behövs för att spetsa CV:t och ge bättre chanser i arbetslivet, det är ett faktum. I och med rådande lågkonjunktur och stigande nivå av arbetslöshet intensifieras kampen kring värdefulla meriter ytterligare. Som student inom ett samhällsvetenskapligt ämne räcker det helt enkelt inte med en kandidat. Det är alltså inte så konstigt då att jag och mina klasskompisar är så besatta av meritjakten.
För det är ju inte bara jag – alla runtomkring mig är också helt tokiga i att ta på sig extra uppdrag, utan att ha vare sig tid eller ork. Argumentet är att om allt till slut landar i ett Linkedin inlägg är det värt mödan. Vi plockar på oss troféer utan att reflektera över vad de faktiskt betyder, visar snabbt upp dem på prispallen innan de står och samlar damm på hyllan.
Såklart finns det engagemang som är både givande och roliga, både språkkurser såväl som styrelseuppdrag. Det är också viktigt att tänka på framtiden och jobb. Men det blir lätt att vi triggar varandra och tar på oss mer än vad vi mäktar med på ett sätt som lätt går ut över både fritid och välmående. När finns det tid att bara existera utan att behöva prestera?
För att frigöra oss från detta mörka moln av prestationsångest måste vi göra tid för de helt kravlösa aktiviteterna – baka en paj, titta på dålig realityserie eller ta en löptur i skogen utan att dokumentera den på Strava. Då får man tid att reflektera över sina prestationer och hitta tillbaka till sina genuina intressen. Engagemang utöver skoltid behöver faktiskt inte alltid vara meriterande, utan kan helt enkelt bara vara roliga. Jag tänker njuta av min sista lunch i solen innan höstmörkret kommer, och tala för bövelen om allt annat än prestigefyllda aktiviteter!
