Det är dags igen för hela Sveriges mest efterlängtade hatobjekt: Melodifestivalen. Folkfesten frambringar allas våran inre kritiker – och tur är väll det menar kulturkrönikör Bea Lignell.
Teven flimrar till av ett blått ljus. Det gnistrar till igen, förökar sig över den svarta skärmen i smala stråk av regnbågsfärger som klyver genom mörkret. Till slut skär ljuspunkterna upp tjocka strålar som formar den ikoniska, neonskimrande kronan. ”Man kunde få epilepsi för mindre”, muttrar någon, och med den repliken börjar Melodifestivalen på riktigt.
Publiken i arenan vet sin roll. De ler hysteriskt, viftar med ballonger och lyfter upp barnen med sina glittriga kartongskyltar på axlarna. På samma sätt vet tevetittarna sin: Det gäller att kanalisera sitt mest kräsna jag för att leverera kvällens mest brännande kritik.
Allt är fritt byte, ingenting är heligt. Det börjar med texterna, ackordföljderna, scenografin och koreografin. Därefter kläderna, sminket och frisyrerna. När det mesta verkar uttömt finns alltid programledarnas jargong, sketcherna mellan tävlingssegmenten och publikens alltid lika oproportionerliga reaktioner. Till slut kommer röstresultaten, och med dem anklagelserna om fusk och bortslösade skattepengar.
Klagomålen framförs med brinnande passion och viftande händer, eller buttert mumlade från ett soffhörn. De kan utgöra en monolog som varar under ett helt bidrag eller helt enkelt bestå av en diskret fnysning. Vältalighet och finess är valfria; pessimismen är ett måste.
SVT kan inte vinna, för ju större budget och mer satsigt upplägg de har desto mer verkar finnas att påpeka. Till exempel står ju Cimberly efter sitt inträde till en upphovsrättsskyddad poplåt, den enorma scenen till trots, på en upplyst plastfyrkant mitt i all onyttjad yta. Där dansar hon med en handhållen mikrofon på sina högst tre kvadratmeter med hjälp av varsamma sidosteg och ett rytmiskt svängande med sin enda fria arm.”Tog pengarna slut innan själva uppträdandet?” flinar någon, för om låten i sig är harmlös gäller det att gräva djupare.
Och det är just som outtömlig källa till negativitet som Melodifestivalen fyller sin samhällsfunktion. Musik och demokrati i all ära, men svenskar har sedan länge bevisligen inte varit en grupp som kan samlas genom att gemensamt i salen sjunga ”We Shall Overcome”. Vad vi gör bra är att kritisera, så passivt aggressivt och pedantiskt som bara möjligt.
Det är visserligen en förmåga vi sällan kanaliserar väl eller använder konstruktivt, men det är vad som gör Melodifestivalen meningsfull: Polariseringen har inga konsekvenser, debatten är totalt betydelselös och resultatet spelar ingen roll. I en politisk verklighet där motsatsen stämmer är denna kulturella fristad inte mindre än en social nödvändighet.
