Inför varje uppbrott, relation och försök att gå vidare ställs vi inför ett val: Vem är jag? Identiteten skapas i relationen till andra, i den tid som flytt, och i beslutet att minnas.
När du kom tillbaka från toan tog du direkt upp mobilen utan så mycket som en ursäktande blick. Det fanns ändå ingen tystnad värd att bryta. Jag sneglade runt på kaféets få ytor utan risk för ögonkontakt med en främling. Golv, vägg, abstrakta målningar i svarta ramar, en halsduk som gled nerför en stolsrygg.
Jag gav upp, lyfte min egen mobil som om en ohörbar notis gett mig en anledning och tog en snabb bild av våra kaffekoppar på bordet. Du skrollade fortfarande med en uttråkad blick på skärmen, och i ren småsinthet ville jag göra detsamma. Jag valde mitt bildgalleri.
Våra nyss uppdruckna cappuccinos, med mjölkskum som rann nerför kanterna och samlade sig på botten i en sista beige klunk ingen av oss tänkte ta. Jag svepte vidare till eftertexter på skärmen i en upplyst biografsal, morgonljuset från ditt fönster, en liten pöl av smält svartvinbärsglass i en skål med två skedar.
Det var ett internskämt att ta foton ”för sent”, med den mer poetiska bitolkningen att bilderna då rymde de nyss upplevda minnena. Mitt galleri hade med tiden blivit ett museum för ögonblick vars innebörd egentligen bara spelat roll i stunden. Jag skrollade bakåt genom vårt förhållande som om kronologin skulle ge mig en uppenbarelse, men det fanns ingen nostalgi att falla in i. Bara ekot av samma ord för varje foto jag svepte förbi: Över.
Och plötsligt var det faktiskt det. Med en vass inandning, några välformulerade meningar och spända käkben. Vi är för olika, kom vi fram till med en diplomatisk nickning i otakt. Det var en sammanfattning vi kunde hålla med varandra om, alla detaljer därutöver hade bevisat teorin; men var det på grund av utmattningen från oförutsägbarheten eller uttråkningen av monotoni? Hade vi växt isär eller gradvis upptäckt skillnader som funnits där från början?
Vår sista gemensamma handling blev att ömsesidigt acceptera hur vi aldrig skulle komma överens – talar det för statiska identiteter eller personligheter i konstant förändring?
För vad gav mig rätten att slutgiltigt avgöra symboliken i uppäten svartvinbärsglass?
Det har länge funnits en strävan att metodiskt sammanfatta och kategorisera varandet utanför den rena biologins ramar. I jungiansk psykologi beskriver arketyper det universella mentala ramverket som alla individuella upplevelser sedan tolkas genom. Innan honom betonade Sigmund Freud det omedvetnas makt, och barndomens inflytande över den vuxna individen. På sociala medier sprids koncepten anknytningsstilar och kärleksspråk som förklaringsmodeller till attraktion och kompatibilitet, och på arbetsmarknaden kan resultatet av ett Myers Briggs-personlighetstest avgöra huruvida man kallas in på en jobbintervju.
Populärpsykologin verkar föredra en statisk definition av identitet, men ändå dras vi till berättelser om motsatsen. I Jane Austens Stolthet och fördom är det enda som står mellan huvudkaraktärerna och sann kärlek den simpla förmågan att ändra sig. Likaså byter titelfiguren Emma i en annan av författarens böcker gradvis ut sin självbild, och hittar därigenom både djupare vänskaper och romantik.
Inom en helt annan genre kan samma föränderlighet vara ödesdiger. I Stephen Kings The Shining drivs Jack Torrance till vansinne i det isolerade, hemsökta hotellet han som vintervaktmästare bor på med sin fru och son. I Ari Asters Midsommar genomgår Dani, spelad av Florence Pugh, en omvälvande sorgeprocess: Hon förlikar sig sakta med både förlusten av sin familj och slutet på sitt förhållande genom att uppslukas av den till synes ovillkorliga gemenskapen i en sekt.
De olika förhållningssätten till identitet utesluter heller inte varandra; den individuella personlighetens flexibilitet beskrivs ofta i förhållande till något utomstående och beständigt. Konceptet själsfränder gör kärleken mellan Elizabeth Bennet och Mr Darcy i Stolthet och fördom oundviklig snarare än självvald. Likaså uppstår obehaget i The Shining och Midsommar ur gränserna hos den fria viljan: Skräcken har sitt ursprung i hur ett enda trivialt beslut, som att ta ett säsongsjobb eller impulsivt följa med på en resa, kan ha livsavgörande konsekvenser bortom ens kontroll.
Kanske är det helt enkelt våra senaste val som definierar vilka vi är, vilket emellertid inte alls löser motstridigheten kring hur personlighet verkar vara både konstant och skiftande. Mellan den nuvarande och nästkommande identiteten sker ett oräkneligt antal mikroskopiska beslut, så många och tätt förbundna att inget ”före” eller ”efter” kan urskiljas i kakafonin. Det hela urartar till den grekiska filosofen Zenons paradox kring tudelning: För att ta sig mellan två punkter måste man komma fram till mitten av dem. Innan dess måste man nå punkten halvvägs dit. Och först behöver man ta sig halva vägen till den. Tankeexperimentet försätter en i en evig rörelse där man i praktiken aldrig tar sig framåt.
När jag kom hem från kaféet var det som att städa rent en krypta. Jag kastade din tandborste, rensade skafferiet på lakritsen bara du gillade, och slängde äntligen växten med sina hängande bruna blad som varit lysande röda när du gav mig den. Till slut återbesökte jag bilderna för att radera dem, och besvarade oavsiktligt mina egna funderingar när jag tvekade.
För vad gav mig rätten att slutgiltigt avgöra symboliken i uppäten svartvinbärsglass? Vad gjorde vemodet nu mer sanningsenligt än glädjen då?
Inget känsloläge var egentligen mer pålitligt än det andra. Båda tolkningarna vore värdelösa som enskild utgångspunkt för de minnen som fotona föreställde, på samma sätt som horoskop, populärpsykologi eller personlighetstester aldrig helt kan sammanfatta vem man är.
Identitet är en livslång och kollektiv process. Vi skapar oss själva och varandra genom att ständigt tolka och tolkas för att sedan omtolka och omtolkas. Kanske lever vi som mest genuint när vi släpper behovet av kontroll över narrativet kring vilka vi är.
Mellan ånger och ältande finns valet att bara minnas. I en plötslig avsaknad av bitterhet lade jag ifrån mig mobilen.
Artikeln publicerades först i Lundagård #2 2026. Läs hela tidningen i digitalt format här.
