Allt fler unga män känner sig orättvist behandlade och har pekat ut feminismen som roten till sin olycka. Men offermentaliteten riskerar att överskugga de verkliga samhällsproblemen, menar Lundagårds politiska krönikör Josefina Bengtsson.
Lagom till internationella kvinnodagen publicerade Ipsos, tillsammans med King’s Global Institute for Women’s Leadership, en rykande färsk studie om globala attityder till könsroller. Innehållet är allt annat än uppmuntrande. Att tradwife-idealet är mer än en Tiktok-trend är smärtsamt tydligt. Påståenden om att kvinnan ska underkasta sig sin man, inte framstå som alltför självständig och ägna sig åt det som allmänt brukar beskrivas som kvinnogöra, får tätt duggande bifall från de drygt 20 000 respondenterna.
Och värre blir det. Bland svenska män anser 4 av 10 att arbetet med att främja jämställdhet gått så pass långt att det nu istället är männen som diskrimineras. Starkast är övertygelsen i min egen ålderskategori, Generation Z. Där håller nästan 6 av 10 killar med.
Visst, det är sant att män missgynnas på vissa områden. De presterar sämre i skolan, lever kortare liv och är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Det är såklart allvarliga samhällsproblem att ta itu med. Men att det skulle finnas ett orsakssamband mellan dessa problem och jämställdhetsarbetet känns i ärlighetens namn ganska långsökt.
Så då undrar man ju: Varför upplever egentligen de unga männen att feminismens framgångar har försatt dem i ett sådant underläge?
Jag tror att svaret går att hitta i en alltmer utbredd offermentalitet. Och att manosfärens idéer smugit sig från internets mörkaste vrår till mer etablerade plattformar har knappast gjort saken bättre. Inom rörelsen härleds känslan av att vara undanskuffad och ratad till den helt rimliga och rationella (läs: spritt språngande galna) slutsatsen att alla problem skulle vara lösta om ”feminiseringen” av samhället vore ett minne blott.
Men att denna hypermaskulinitet skulle vända utvecklingen för skolprestationerna, öka livslängden eller bidra till en minskning av antalet självmord är tveksamt. Snarare tvärtom. Ändå är succén för manosfärens frontfigurer – så kallade manfluencers – ett faktum. Framgångsreceptet går ut på att bekräfta mannen i sin upplevelse som utsatt. En upplevelse som saknar förankring i verkligheten.
För att födas som man innebär fortfarande fördelar i praktiskt taget alla delar av livet. Trots det verkar inte det största problemet som jämställdhetskampen står inför vara inkomstgapet mellan könen som ökat från 67 000 till 80 000 kronor per år över ett decennium. Inte heller att män innehar mer än dubbelt så många chefspositioner som kvinnor. Inte heller att det dödliga partnervåldet, som i fjol skördade 12 kvinnors liv, inte avtar bland unga.
Istället måste hittepå-problem där männen gör sig själva till offer hanteras.
Om Gen Z-grabbarnas negativa inställning till feminismens framsteg beror på en felaktig tro på jämställdhet som ett nollsummespel eller bara på en rutten kvinnosyn är av mindre betydelse. Poängen är att det manliga narrativet förblir i centrum. Nej, Gud förbjude att någonting skulle handla om kvinnor för en gångs skull!
