Intelligens, ambition och pliktkänsla är egenskaper som prioriteras i en akademisk bastion som Lund. Tråkigt nog har varenda beslut som tas i denna universitetsstad karriären och anseendet i åtanke. Det finns bara en lösning: Himboismen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Den i princip utdöda termen, himbo, syftar på en attraktiv men samtidigt ointelligent och naiv man. Termen är alltså ett teleskopord som kombinerar him och bimbo. En sorts mänsklig golden retriever som välmenande sticker ut tungan, stoppar händerna innanför byxorna och duktigt utropar: ööööh. Denna man har noll kunskap om världspolitiken men stenkoll på APK:n på Systembolagets olika produkter. Tänk Joey Tribbiani från serien Vänner.
Samtiden kräver att man konstant är på tårna och att man bryr sig. Att man bryr sig om träningen. Att man bryr sig om sin omgivning. Att man bryr sig om sin mentala hälsa. Detta konstanta krav på uppmärksamhet har lett till en personlig trötthet. Jag orkar inte bry mig längre. Varenda skopa proteinpulver har konsumerats för att det förväntas av mig, för att det har varit “viktigt”. Himbon är en uppfriskande kontrast; varenda beslut han tar verkar vara för den enkla tillfredsställelsens skull.
Himbon är personifieringen av allvarets förkastelse. Han avsäger sig allt som samhället anser är seriöst och betydelsefullt. Det är en person som väljer skönhet och njutning framför allt annat utan att det känns själviskt – hans agerande framstår istället som charmigt och karismatiskt. Likt en treåring som spillt sin mjölk är det svårt att vara kritisk. Det finns istället en oskuldsfullhet i det hela som gör att man vill le. I min vilja att släppa förväntningarna som tynger mig inspireras jag av himbon som inte grubblar över konsekvenserna av att vilja ha roligt. Han dricker sin öl utan att lägga en tanke på bakfyllan och utifrån är beteendet tilldragande snarare än sorgligt.
Det kan mycket väl vara så att jag styrs av av en blind ödestro, att himbons speciella naivitet skulle vara den flykt från verkligheten som jag söker. Jag skulle även våga påstå att dessa snubbar har en tendens att vurma för det problematiska, exempelvis genom en skev kvinnosyn eller förlegade maskulinitetsideal. Dessa negativa kulturella aspekter av himboismen tycker jag dock att vi lämnar i det förflutna. Det jag vill åt är kärnan. Den bekymmerslösa okunnigheten som jag blir mer dragen till för varje dag som går i detta grindset-träsk.
Min personliga himbofiering handlar inte om en strävan efter nonchalans eller likgiltighet. Det jag försöker frammana hos mig själv är en mer avslappnad attityd som inte resulterar i en brist på engagemang och närvaro. Jag vill behålla den empati jag har för min omgivning och samhället, men också anamma den skuttiga glädjen som himbon har. Att acceptera att det är okej att missa proteinintaget utan att känna att man fullkomligt förlorat sin ansvarskänsla.
