Charli XCX nya album är ett försök till reflektion över de två åren av evig brat summer som varit. Music, Fashion, Film är en musikalisk U-sväng, nästan som ett försök att avskräcka alla som hade hoppats på ännu mer Brat.
Det har gått två år sedan brat summer tog världen med storm. Skivan Brat och dess tillhörande kulturfenomen var kulminationen av en popkarriär som i över ett decennium hållit kultstatus. Med Brat blev Charli XCX äntligen ett mer frekvent inslag i radion och på mer mainstream dansgolv. Kritiker hyllade albumet som ett lyckat möte mellan små-pretentiös experimentell dansmusik och den bredaste möjliga popen. För den som mot all förmodan lyckades hålla sig utanför fenomenet måste det ha liknat masshysteri.
Men brat summer är nu över, i alla fall enligt Charli XCX.
Ljudmässigt karaktäriseras Music, Fashion, Film huvudsakligen av artistens autotuneade pratsång över sparsamma instrumentationer, inte sällan i form av lågmälda trummaskiner och mekaniskt distade elgitarrer. Kvar från den tidigare diskografin är udda men poppiga syntar och ett livligt experimenterande med hyperpop-doftande dissonans. Den nyfunna fixeringen vid skranglig internet-rock förenas utan problem med bekanta elektroniska effekter och experimentell attityd.
Den ofta minimalistiska ljudbilden ger ett rått intryck och lämnar mycket utrymme åt texterna, som kompletteras väl av produktionen. Det gör att texterna framstår som skivans huvudfokus. De består av ett berättande i stream of consciousness-stil där sångerskan reflekterar över livet och kulturen från perspektivet av en av världens största popstjärnor.
Det andra spåret ”SS26” rymmer allt från fritt vibes-associerande: ”Cigarettes, put them out”, till industricynicism: ”I think my politics could work as a press strategy”, till självironi: ”Nothing’s gonna save us, not music, fashion or film”. Albumet titel framstår som ett försök att positionera skivan som en del av en ännu bredare och kanske finare kultur än popmusiken, och textraderna luktar inte sällan, på gott och ont Substack-essä.
Trots effektiva melodier och det uppfriskande med en popskiva som låter så pass annorlunda, lider albumet av bristen på tydliga strukturer och den ganska likformiga och enkla ljudbilden. Det händer att man mest associerar låtarna med deras respektive produktions gimmick. ”Rock Music” är den med stutter-effekten, ”Card Declined” är den med de omvända dissonanta syntarna. Även texterna görs en otjänst genom de konstnärliga valen. Många av låtarna kan, utan en tydligt hook i spetsen, kännas klumpiga och utan riktning.
Skivan lider av att Charli XCX inte riktigt är lika bra på att skriva Substack-doftande stream of consciousness som hon är på catchig pop (som för den delen inte behöver sakna djup). Skivans två bästa spår, ”I’m Afraid” och ”Persona”, drivs båda av mer utfylld produktion och tydliga, ångestfyllda refränger. Andra, såsom ”Wink Wink”, kan låta tafatta i sina vardagsåtergivningar och försök till sensmoral.
En återkommande kritik från lyssnare har varit att skivan skulle vara självupptagen. Charli XCX är inte bara intresserad av sina kulturspaningar utan också av att det är hon som spanar, och hur det positionerar henne i kulturen. Även om detta till viss del kan stämma så är det inte till albumets nackdel. Egot är centralt för skivans karaktär och tematik, och möjligheten att bevittna det ger en effektiv och sårbar inblick i mänsklig osäkerhet. Det är ett återkommande ämne för Charli XCX där hon är särskilt bra.
Skivans sista minuter tas upp av en längre monolog om relationen mellan konsten, livet och döden utförd av filmregissören David Cronenberg, följt av frasen ”They are dead, they are gone, no one lasts forever” upprepad som ett mantra. Det är svårt att säga, trots monologens onekliga effekt, om outrot verkligen lyckas knyta ihop skivans teman på sättet som tycks ha varit ambitionen, och om man redan är trött på Charli XCX kulturspaningar kan jag inte tänka mig att det skulle imponera. Det man däremot inte kan förneka gällande outrot är att det utgör klimaxet av ett rått och autentiskt uttryck som särställer Charli XCX från andra popstjärnor.
Mitt intryck av Music Fashion Film, långt innan något värderande av skivans kvalitet tagit form, är hur konstig, tillika intressant, den är. Inte minst är skivan uppseendeväckande i förhållande till Charli XCX nuvarande position i sin karriär.
Under höjden av sin karriär tycks hon överge näst intill alla hennes mest karaktäristiska styrkor som artist. Hon är trots allt känd för sin förmåga att skriva pop-hooks och en högst unik ljudbild, som har utvecklats ganska stadigt åt samma håll sedan Vroom Vroom (2016). Skivan markerar tydligt att Charli XCX, oavsett kommersiell framgång, är rösten i dagens popmusik som har mest att säga.
