Agnes Lidbecks senaste roman behandlar en rik väv av olika karaktärer i ett spretigt familjeträd. Relationer, livsval och förlorade chanser får ta plats i Fotografens skugga .
Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
I inledningen till Fotografens skugga sjunker Filip ned i ett bad full av ånger, utmattning och självömkan. Dottern, Eddie, ligger på sjukhus efter att i en olycka ha skadat mjälten och Filip tänker tillbaka på gårdagens gemensamma middag som föregick missödet. Relationen dem emellan är minst sagt sårig: Medan Filip anser att dottern är otacksam och oförstående, har Eddie lagt in Filips nummer under kontakten ”Gubbjäveln”.
”Man kan väl säga att äpplet faller inte långt från trädet”, tänker Filip – en tanke som vidareutvecklas genom romanen i takt med att allt fler grenar avtäcks på det snåriga släktträdet. Här finns Bibs, den moderlösa konstnären från överklassen, och Lennart, tidningsfotografen som måste jobba sig uppåt.
Äktenskapet med Bibs hjälper Lennart att göra sig ett namn, och han får i uppdrag att dokumentera levnadsmiljön i fattiga bostadskvarter. I dessa möter han inte bara en påminnelse om sin egna bakgrund, utan också den unga flickan Eva. Hon ska visa sig vara svår att glömma, och får mycket större betydelse för Bibs och Lennarts liv än vad de hade kunnat ana.
I likhet med Agnes Lidbecks tidigare romaner som Finna sig och Nikes bok återfinns här teman som familj, frigörelse och hur de beslut man tar får ringar på vattnet. I Finna sig tycks protagonisten Anna fastna i en allt större uppsättning roller; i Fotografens skugga har Agnes Lidbeck istället vidgat berättelsens persongalleri så att det nu är släktbanden som håller Filip fängslad till det förflutna.
En bit in i romanen får Bibs, i mötet med sin svärmor, upp ögonen för vävning. Hon frångår då det slumrande måleriet för att istället börja arbeta med textil. Vävningen kan ses som en bild för hela romanen. I sin generationsskildring sammanflätar Agnes Lidbeck 1930-tal och nutid genom att varje enskild karaktärs historia knyts till de andras, vare sig de vill eller inte.
Samtidigt som släktväven binder ihop de olika historierna finns det ändå många lösa trådar i form av obesvarade frågor. Vad hade hänt om Bibs aldrig gift sig med Lennart, utan istället följt sin passion och rest iväg till Paris med Stina, den självsäkra studenten hon träffar på konstnärsskolan? Vad hade hänt om Lennart och Bibs aldrig hemlighållit sönerna Bo och Tores egentliga ursprung? Eller om Eva blivit den stora skådespelare hon drömde om att bli?
Varje val innebär att en dörr stängs till en mängd andra liv vi kunde ha levt.
Språkmässigt håller Lidbeck sig trogen den stil som karakteriserar hennes tidigare romaner. Meningarna påminner ofta om människors tankar: korta eller eftertänksamma, ryckiga och känslosamma, emellanåt oavslutade. På den ena sidan beskrivs skeenden med svepande översikt, på den andra nagelfars dem på detaljnivå.
Trots igenkänningen känns något med språket i Fotografens skugga diffust annorlunda i jämförelse med Lidbecks tidigare romaner. Kan det bero på att Agnes Lidbeck har bytt förlag, och således fått en ny förläggare? Påfallande sällan innehåller meningarna ett sammanbindande ”och”. Istället används kommatecken efter kommatecken, vilket gör språket hackigt snarare än flytande. Dessutom hittas ibland meningar som genom sin korthet ger orden emfas på ett klichéartat, översentimentalt sätt: ”Och något sprack. I mig. Då. När jag såg mig själv med hennes ögon.”
Som bäst är boken under Bibs ungdomsår, i skildringarna av hennes ängsliga kärlek till ”Pappsen”. När Stina kommer in i Bibs liv är det som en explosiv kontrast där pastell möter nyon. I relationen finns ett tumult av status, underlägsenhet, passion och hopp. Dessvärre slocknar denna flamma fort, både för Bibs som karaktär och för mig som läsare. I läsningen som följer återfår jag aldrig samma gnista av att verkligen vara där, i handlingen och med karaktärerna.
Komplexiteten karaktärerna emellan är genomgående realistisk och välutvecklad i romanen. Ändå känner jag mig något mättad när jag läser. De många perspektivskiftena gör att jag inte får möjlighet att fördjupa mig i någons historia innan den sätts i relation till någon annans. Romanen kräver mycket av läsaren och känslan blir som en variant av uttrycket ‘att inte se skogen för alla träd’.
Boken lämnar mig med en sorts känsla av otillräcklighet, av att inte ha kunnat ta in karaktärerna lika djupt som jag hade velat och att inte ha fått svar på allt jag undrar över. Samtidigt är otillräckligheten också som en del av berättelsens premiss: Människors liv består av lösa trådar. Relationer som rinner ut i sanden, ord som blir osagda och personer som livet hade kunnat bli annorlunda tillsammans med. Sammantaget bildar alla människors lösa trådar ändå en väv. Och i slutändan är det nog trots allt så att ingen familjehistoria kan – eller bör – nystas upp fullständigt.
