>Bengt Hjelmqvist,
Lundagårds redaktör 1925-26, har gått ur tiden.
Jöran Mjöberg minns en man som var humanist av hela sitt
hjärta.
Bengt Hjelmqvist,
redaktör för Lundagård 1925-1926 och på senare
år redaktionens grand old man, har gått ur tiden, 101 år
gammal. Han var en legend i bibliotekens värld,
avdelningsdirektör i Kungliga Skolöverstyrelsen och
hedersledamot i Sveriges författarförbund tillsammans med
endast två andra, Carl Snoilsky och kung Oskar II. Hans
insatser för bildningsväsendet var sådana att man
kallade honom ”Biblioteksveriges okrönte konung”.
I vår tidning
var han samtida med gestalter som Hjalmar Gullberg, Sigfrid Lindström
och Karl Ragnar Gierow. Det var herrar som uppträdde förklädda
till skalden Q. och som behärskade diktkonstens klassiska
versmått såväl som den mest halsbrytande rimteknik.
Bengt Hjelmqvist kom
ur en familj präglad av lärdom och intellektualitet. Två
av hans bröder blev professorer, båda i naturvetenskapliga
ämnen, medan Bengt var humanist av hela sitt hjärta. Hans
far, professor Theodor, kan jag minnas som en sann modersmålslärare
med djupt sinne för poesi, med ett stort bibliotek, en ivrig
läsare av amerikanska indianböcker. Hans mor, Elisabeth,
född Feuk, skrev barnböcker, bland vilka en vann särskild
berömmelse: boken om den lille rävungen i Nydalaskogen i
Småland, Fiffes äventyr, som höglästes för
barn i många hem genom decennierna.
Som poet var bengt
med sin humor besläktad med den Gullberg som skrev om
läroverksadjunkten Örstedt och den Karl Ragnar Gierow, som
skrev en härligt självironisk dikt till sin frack. En viss
fientlighet mot den kungliga huvudstad där han var tvungen att
tillbringa en stor del av sitt liv, kan skymta i de hjelmqvistska
dikterna, t.ex. i rader som dessa: ”Låt samojederna tjafsa
och bjäbba, /fram för diftonger och ädelskånskt
skorr.”
Hans Q-rim är
oförglömliga. I en vers till en kvinnlig bekant lekte hans
kvickhet: ”Du kvinnors rätt predikade/när du i Lund
fredrikade.”
När han på
en skånsk nationsfest hyllade Karl X Gustaf, hette det: ”vi
tog färjan, han tog tåget över Bält”. Eller
vad sägs om adressen till en kvinnlig släkting som fyllde
år på samma dag som kejsar Otto den store: ”I Rom han
kröntes. Fick han där risotto,/ är inte mig bekant,
men om så vore,/ han skulle smackat högt och sagt: Du
store,/ det här är smaskens. O, så gott, så
gott, o!”.
I Bengt Hjelmqvists
dikter talar en tillgivenhet till Lund som staden framför alla
andra, men också en trofasthet mot somrarnas Småland, där
han under de sista trettio åren av sitt liv var slottsherre
året om på Åry snart tvåhundraåriga
herrgård. Smålandskringlor hette den diktsamling som han
utgav på sin hundraårsdag. Men han hade också
kontakt med modernare poeter. År 1997 kunde t.ex. Povel Ramel i
Q:s anda skalda i en korrespondens med Bengt:
O, sickna många
limericks jag fick.
Hela långa
raden var mitt i prick.
Allting skickligt
skrivet och skälmfriskt tänkt
– och för
detta tackar jag Hjelmqvist, Bengt.
Det har berättats
att Bengt när han var tolv år fick en nyckel av sin pappa
till våningen på Stora Ahlgatan. Under årens lopp,
sedan föräldrarna gått bort och hans bror Hakon
övertagit våningen, kunde Bengt komma resande och öppna
dörren med sin fäderneärvda nyckel. Det hände
genom mer än åttio år! Hur djupt talade inte hans
tillgivenhet till Lund när han skrev dikten ”Staden” om en
vandring genom dess gator där han i nattmörkret skymtar
skuggan av – Esaias Tegnér.
Men denne vår
redaktörskollega, som alltså kunde ägna sig åt
alla humoristiska lekar, ägde i grunden ett allvar som kunde ta
sig uttryck i en varm humanistisk bildningstro:
Längst inne
vi bär på ett skimmer av ljus
från en
stad av minnen besjälad,
en glimt av det
ljus vi minns från Tegnér,
från ord
som lever och gnistrar,
det ljus som
tränger i mörkningen ner
och sprides av
lärda magistrar.
Jöran Mjöberg
Lundagårdsredaktör
1936-37
