Snåriga regler hindrar svenska studenter från att få nödvändig jobberfarenhet. Lunds universitet måste våga öppna sig mer mot arbetsmarknaden.
I Danmark är extraknäck vägen till riktiga jobb.
Det glada beskedet kom sent i våras. Min vän fick platsen som praktikant på svenska ambassaden i Warszawa. Efter sex terminers tragglande med lagboken skulle hon till slut börja omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken. Och få in den där berömda foten i arbetslivet. Men prefekten smällde snabbt igen dörren till diplomatdrömmarna. Enligt institutionens regler, som givetvis inte gick att rucka på, fick praktik ske endast efter termin sju. Därmed stod min vän utan varken studiemedel eller försäkring. Och praktikplatsen såg ut att försvinna vid horisonten.
UNIVERSITETET HAR DUBBLA uppgifter. Dels ska det stå för den fria forskningen. Men också utbilda morgondagens arbetskraft. Problemet är att universitetens självbild ofta krockar med studenternas förväntningar. Visst vill vi bilda och förkovra oss, men den som satsar hundratusentals kronor och flera år av sitt liv på en utbildning, förväntar sig samtidigt förbättrade chanser på arbetsmarknaden. Desto tråkigare då att många studenter får en helt igenom teoretisk utbildning som inte till fullo förbereder dem för yrkeslivet.
DET ÄR DÄRFÖR praktiken är viktig. Men i stället för att uppmuntra till nya erfarenheter, hindrar många institutioners stelbenta regelverk studenterna från att testa sina vingar. Och problemet med bristande koppling till arbetslivet gäller inte bara grundutbildningsstudenterna. Doktoranderna möter en kanske ännu tuffare arbetsmarknad när de disputerat. I somras kom nya siffror från Sveriges universitetslärarförbund som visar att arbetslösheten bland forskarutbildade 25 till 29åringar till och med är högre än för personer med enbart grundutbildning. Någonting är riktigt fel när kunskaperna hos samhällets allra högst utbildade inte kommer till nytta. Men ledningen för Lunds universitet tvår sina händer och menar att det inte är deras ansvar att fixa jobb åt doktorander. Vilket är korrekt. Rent formellt. Skillnaden är dock slående mot till exempel nordamerikanska universitet, som skryter med hur många av deras doktorander som får jobb efter utbildningen. Det är också ett mått på kvalitet.
REGERINGEN VERKAR HA viss förståelse för problemet. I augusti presenterade finansminister Pär Nuder en satsning på unga arbetslösa akademiker. Långtidsarbetslösa med minst 120 högskolepoäng ska genom praktik på småföretag få in en fot på arbetsmarknaden. Det är ett steg i rätt riktning, men kontakterna med arbetslivet borde komma redan under utbildningen.
I DANMARK ÄR bidragsdelen i studiemedlet dubbelt så hög som i Sverige. För att helt slippa ta lån jobbar många studenter extra vid sidan av studierna, vilket samtidigt blir en öppning till jobb efter examen. Vissa ser det som en delförklaring till den låga danska ungdomsarbetslösheten. I Sverige, där arbetslösheten bland unga är betydligt högre, straffas istället studenter som knäcker extra. De senaste fem åren har CSN femdubblat sina kontroller av deklarationer för att upptäcka studenter som tjänat över fribeloppet. Det är en onödig kontroll. Med dagens hårda studiestödssystem lånar få studenter mer än absolut nödvändigt. Staten borde i stället uppmuntra studenter som jobbar extra och skaffar sig viktiga kontakter. Samtidigt borde universitetet jobba för att fler studenter ska kunna göra praktik. Ungdomar som tar examen efter kanske 1617 år i skolbänken och på universitetet, behöver all erfarenhet de kan få. HUR GICK DET för min kompis då? Hon får visserligen betala sin försäkring och leva på sina besparingar i Warszawa. Men hon lät inte institutionen hindra henne från att få in den där foten.
