Han är glad
över att ha en späd manskropp. Den gör sig i
klänningar, säger han. Kanske vill han ha ”en aning mer
bröst och ett bättre ansikte”. Men han vet inte hur det
ska gå till, när han ska bestämma sig och om hans
tankar egentligen är ovanliga.
Daniel,
som i verkligheten inte heter så, funderar över hur det är
att ha en kvinnokropp och har ett outrett virrvarr i huvudet som
begränsar mycket av livet.
– Så
länge jag kan minnas har jag alltid blivit väldigt
avundsjuk varje gång jag sett kvinnor med långa
klänningar av fina tyger. Det har inte spelat någon roll
om det varit i verkligheten, på bilder eller i tv, säger
han.
Särskilt
gillar han gamla modeller med vida kjolar och mycket detaljer på,
gärna volanger, rosetter och puffärmar. Han har tänkt
att det måste vara behagligt att ha sådana klänningar
på sig – rent fysiskt.
– Visst
tyckte jag att kvinnorna såg vackra ut, men det var nog mest
själva upplevelsen av allt det där tyget mot kroppen som
jag fantiserade om.
daniel
läser i lund,
men har fått allt svårare att hålla uppe
motivationen. Istället har funderingarna börjat växa.
Han säger att han känner sig som ett stort berg fyllt av
koko idéer som kommer att få ett utbrott när som
helst och spy ut galenskaper.
– Snart
måste jag få klämma fram alltihop. För
tillfället håller jag på att släppa ut det i
små doser, så att jag kan känna någon slags
livsvilja.
daniel
har berättat om
sina tankar för ett fåtal. Ingen av dem har uppfattat hans
vulkaniska inre som speciellt dramatiskt. Han har mest uppmuntrats
att försöka få professionell hjälp. Acceptansen
är befriande, tycker han, men det är ändå svårt
att få grepp om den spretiga massan i huvudet som innehåller
funderingar kring kvinnokläder, silikon, smink och faktiskt
könsbyte.
– Jag
försöker hantera min situation bland annat genom stöd
från andra människor. Eftersom jag själv har svårt
att acceptera mig så hjälper det när andra gör
det. Men vänner kan egentligen inte hjälpa mig mer än
genom att inte stöta bort mig.
daniel
menar att
han inte har en mystisk, oförklarlig idé om att han
egentligen är tjej. Problemet består snarare av en mängd
konkreta känslor. Kanske betyder de ingenting alls, kanske
betyder de någonting, men inte fullt så drastiskt som
transsexualitet. Ett exempel på Daniels ovisshet är
relationen till tjejer som han finner attraktiva.
– Jag
blir nojig av att vilja vara med dem såsom killar och tjejer
normalt är ihop och dessutom vara avundsjuk på deras
fysiska form. Klart det är skitjobbigt.
Förra
året införskaffade sig Daniel två balklänningar
för att känna efter. Den ena var för trång och
kort, så den försöker han glömma. Men den andra
tilltalade honom.
– Givetvis
var det fantastiskt, både psykiskt och fysiskt. Jag kände
att jag ville se ut som en tjej så mycket som möjligt.
med
köpen hände
något med identitetskänslan. Tankarna blev klarare. Sen
dess har klänningarna upptagit allt mer av tiden. Daniel letar
ofta på Internet efter olika modeller. Under fingerat tjejnamn
beställde han för ett tag sedan en vit bröllopsklänning
med pärlor och släp. Det var knappt han kunde andas i den,
men hellre det än att den var för stor, säger han.
Daniel pratar intensivt och utlämnande. Medan han resonerar
kring sin personlighet avbryter han och fyller i sig själv,
skrattar både uppgivet och ihärdigt. Han himlar med ögonen
när han missförstås, och ironiserar ofta över
sina tankar och handlingar.
– Nu
ska jag försöka skaffa sjal och handskar så jag kan
dölja så mycket som möjligt av mitt skinn. Sedan är
det bara skor, smink och hår, så är jag redo för
kyrkan. Jag deppar redan över hur sällan man gifter sig!
helst
vill daniel
att folk ska se honom när han känner sig vacker, men det
kvittar vilken stad det eventuellt sker i.
– Det
är inte som att jag ska sätta upp ett skådespel inför
en mer eller mindre fördomsfull publik. Det handlar om att jag
ska komma underfund med vem jag är och när jag gjort det
skiter jag i att Lund är konservativt.
Nu
leker Daniel en del med tanken på att gå till ett
baleftersläpp i Lund. Tystlåtet och spänt skulle han
gå runt i galastass bland redlösa människor och se om
någon märkte att han var kille. Och om han blev uppbjuden.
– Om
en kille frågade skulle jag säga med min riktiga röst
”jag tror inte du vill dansa med mig”. Men om han framhärdade
och var riktigt söt vet man aldrig vad som skulle kunna hända.
