Allt hänger inte på regeringen

- in Nyheter
@Lundagård

Från och med den 1 januari 2010 får Sveriges studenter 430 kronor mer i månaden i form av studiemedel. Av det utgör 40 kronor höjt studiebidrag medan lånedelen höjs med 390 kronor. (Då prisbasbeloppet sänks under 2010 får dock en student med fullt studiemedel 350 kronor mer i månaden.) Detta lovade utbildningsminister Jan Björklund och högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på Dagens Nyheters debattsida i måndags.

Höjningen har redan kritiserats av bland andra LUS som alldeles för snålt tilltagen. Även enligt Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) förblir studiestödet för lågt, eftersom deras uträkningar visar att den genomsnittlige studenten går 900 kr back varje månad. Siffran verkar ganska rimlig. Frågan är dock hur rimligt det är att på allvar förvänta sig att regeringen ska lägga fram den knappa tusenlappen åt varje student.

De 7920 kronorna som en student med fullt studiestöd får ut varje månad borde egentligen vara fullt tillräckliga att leva på. Problemet är inte nivån på studiemedlet. Problemet är de dåligt anpassade kostnaderna som studenterna tvingas dras med. Till exempel visar alla undersökningar att utgifterna för boendet utgör den tveklöst största posten i studenternas budget. På många håll i Lund betalar studenter mer än hälften av sitt studiestöd i hyra. Ett korridorrum(!) á 20 kvadrat på Vildanden kan kosta 3721 kr!

Sen så har vi kurslitteraturen. Innan jag började läsa i Lund visste jag inte att det fanns böcker, i storpocketformat dessutom, som kunde kosta en femhundralapp. Och jag ingår ändå i den minoritet av unga människor som samlar på antika böcker och betraktar antikvariaten som de största sevärdheterna i en stad. Om jag någongång skulle bestämma mig för att doktorera i nationalekonomi med inriktning mot mikroekonomi, skulle jag garanterat välja marknaden för studentlitteratur som mitt primära forskningsfokus. Kan någon komma på ett lika tydligt exempel på en marknad som är både extremt marknadsinriktad (utbud och pris regleras efter förväntad efterfrågan) och samtidigt så utpräglat monopolistisk (du måste ha just den upplagan av just den boken av just den författaren för att klara kursen!)?

Regeringen har gjort något. De höjer studiemedlet med mer än en tredjedel av vad SFS begärt. Och eftersom höjningen sker ett drygt halvår före valet kommer det förmodligen att dröja (minst!) fyra år till innan nästa höjning träder i kraft. Så istället för att att klaga på de som betalar borde studenternas intresseorganisationer emellanåt arbeta mot dem som kräver på tok för mycket betalt. Fokuset har under alldeles för lång tid legat på att höja studiemedlet tills det blir tillräckligt, när man snarare borde ha arbetat för att få det befintliga studiestödet att räcka till.

Victor Z. Hahn