Var det rätt eller fel av JF att bjuda in SD:s pressekreterare till en paneldebatt om straffskalor i samband med juristernas arbetsmarknadsdagar? Den frågan ställer sig många. Men problemet är egentligen inte att SD var där, utan att inga andra partier var där som kunde balansera upp SD:s åsikter.
“Lås in dom jävlarna! – En debatt om brott, straff och rättvisa.” Så löd temat för höstens mest omdebatterade debatt. I panelen satt experter som advokaten Peter Althin, journalisten Dilsa Demirbag-Sten, KRIS:s grundare Christer Karlsson och professorn i straffrätt Per Ole Träskman. Och så Erik Almqvist, pressekreterare i SD och ledamot i Lunds kommunfullmäktige, som inte är expert utan snarare extremist med en explicit åsikt i frågan. Det var också i den rollen han var inbjuden. Såhär motiverade Joel Dahlquist från JiA-kommittén beslutet att låta SD delta som enda politiska parti:
– En politiker från ett annat parti hade inte tillfört debatten något. De hade haft samma åsikter som de övriga i panelen.
Ursäkten är bra, men osann. Jag tvivlar starkt på att de andra i panelen delar exempelvis Vänsterpartiets krav på att livstidsstraffet ska slopas och halvtidsfrigivningen återinföras. Inför debatten beskrevs SD som “det enda parti med chans på riksdagsmandat som kraftigt vill skärpa straffen för grov brottslighet.” Och på samma sätt är V det enda partiet med chans på regeringsmandat som kraftigt vill sänka straffen för våldsbrott. Vad hade kunnat tillföra debatten mer än att ha med representanter från två extrempartier istället för ett: SD som vill spärra in grova brottslingar på livstid och V som verkar vilja låta dem gå ostraffade? Två kontroversiella och diametralt motsatta rättspolitiska hållningar från varsin ytterkant som hade kunnat bilda motvikt mot varandra.
Men detta verkar ingen av dem som kritiserar JF i senaste Lundagårdsnumret ha tänkt på. I en gemensam reprimand med rubriken “Kåren måste ta avstånd från rasism och intolerans” skriver Ellika Sevelin och Jenni Stavare från Vänsterjuristerna Lund: “JF är vår kår och ska inte vara en arena för politiska utspel.” Detta är en legitim hållning. Att inte bjuda in någon alls är att behandla alla lika, helt enligt principen: ingen nämnd, ingen glömd. Men lite längre ner skriver de: “Den springande punkten är att det är skillnad på att låta rasistiska partier och ’vanliga’ partier yttra sig: det krävs civilkurage för att göra den åtskillnaden.” Detta är ett fult försök att gardera sig mot det partipolitiska neutralitetskrav som de själva förordat lite tidigare. Med andra ord: “Partier som vi gillar får gärna ges fritt utrymme till politiska utspel, men inte SD.”
Det bestående intrycket är att de förmodligen gärna hade sett att Rättvisepartiet Socialisterna haft hela panelen för sig själva, men eftersom partiet på plats var SD väljer de att anklaga arrangörerna (det vill säga kåren) för att ha gjort “ett fegt val.” Tjejerna avslutar sin elefantbalett med: “Vi vill uppmuntra alla studenter i Lund att inte acceptera rasism (direkt eller indirekt) i sina studentorganisationer!”
Men hallå, skärp er! Att kåren bjuder in ett rasistiskt parti till debatt betyder inte att man accepterar rasism inom den egna organisationen. Snarare vittnar det om en vilja att såga partiets politik vid fotknölarna.
Det krävs inte alls civilkurage för att göra åtskillnad på rasistiska och “vanliga” partier i syfte att hindra de förstnämnda från att yttra sig. Det ska snarare till en hel del mod för att låta alla komma till tals. Men det är skillnad på att låta partier yttra sig ensamma eller i konfrontation med andra partier. Detta gäller förresten oavsett om partiet är rasistiskt eller ej.
Något som både kommittén bakom och kritikerna till arrangemanget tål att upplysas om.
