Kultursverige vill hitta en plats i kampen för miljön och har bestämt sig för att ge naturromantiken en ny chans. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen och en informativ utställning på Statens Museum för Kunst visar varför det är en dålig idé.
Naturen
Caroline Ringskog Ferrada-Noli (Atlas)
Nature strikes back
Statens museum för Kunst
9 oktober – 7 mars
När den engelska urskogen skövlades på 1700-talet sparade man en del träd som flyttades in i adelns nyanlagda parker. Medan naturen utanför slottsmurarna försvann i industrins ugnar, var det varje besutten lantbos dröm att kring sitt gods upprätta ett litet eden av idealiserad natur, precis som på tavlor.
När Sveriges samlade kulturutövare nu besjunger naturens omätliga inspirationskraft och längtar efter naturromantikens renässans, är det läge att se efter om det den engelska adeln gjorde mot träden då verkligen skiljer sig så mycket från vad kulturfolket gör mot träden nu.
När skribenten Caroline Ringskog Ferrada-Noli romandebuterar med Naturen är det också en slags spegelvänd naturromantik som sipprar ut ur sprickorna i hennes av cynismer och ansträngda provokationer överfyllda krönikejargong.
Bokens enkla syllogism tycks vara att världen består av natur och att naturen är ond – alltså är även världen ond. Litterärt är Naturen dock en pladdrig om än stundvis infallsrik navelskådning som antagligen klätt bättre i bloggens färgbleka fotografier och lediga typsnitt än som nu i stilfullt illustrerade pärmar.
Den unga depressiva kvinna vars anteckningar boken består av, når genom upplevelsen av sin egen och andras kroppar den lite trumpna insikten om naturens förgänglighet. Med sitt äckel över naturen som inifrån våra egna kroppar svallar över civilisationens vallar, ser hon sig som den som genomskådat naturromantikens illusioner.
Men då stora ord som etik, estetik och sanning stoppas in i det lilla ordet natur, spelar det ingen roll om det är i god eller ond bemärkelse.
För Caroline Ringskog Ferrada-Noli är naturen vacker och god då människan utesluts ur den. Men ful och ond då kroppen med all sin sexualitet, dödsdrift och kebabfetma gör sig påmind, vilket den alltid gör. Det är syndafallet återberättat på bloggsvenska. Ett brottande med den goda naturen som i exemplet Människa ständigt visar sig vara ond. Kontentan blir att kroppen är själens fängelse och med det är ingenting nytt under solen.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli och andra romantiker som ser en självskriven estetik och etik i naturen har glömt att det i vår kulturhistoria dröjer till slutet av 1700-talet tills det kommer en dokumenterad hänförelse inför alpdalar, böljande ängar och havshorisonter.
Utställningen Nature Strikes Back som pågår på Statens museum för kunst i Köpenhamn med anledning av FN:s klimatmöte i december, erbjuder därför en nödvändig exposé av naturåtergivningen i den västerländska konsten.
Där finns nämligen en påminnelse om att inget är naturligt då det kommer till naturen.
Det är framförallt en pendling mellan fruktan och hybris inför naturen som framträder i det motiviskt sett löst sammanhållna urvalet. Där är väsensskilda verk som Andrea Mantegnas Kristus som den lidande frälsaren från sent 1400-tal och Robert Smithsons skulptur Untitled från 1968 inramade av samma fråga – vad gör vi med naturen då vi avbildar den?
Mantegnas målning som föreställer Kristus med erektion och pågående gruvdrift i bakgrunden, visar försoningen mellan människan och hennes natur genom lidandet.
Robert Smithsons glas- och stenkonstruktion är ett litet skyskrapsliknande torn där kulturmaterialet glas har strukturerats med hjälp av naturmaterialet sten. Släktskapet mellan verken finns i den olösta gåta de delar – var går gränsen mellan naturen och oss själva?
Indelade under fem huvudrubriker av typen ”exploateringen av naturen”, retar utställningen besökaren med en nästan propagerande klimatpedagogik som mest tycks anpassad för skolutflykten. Den välinformerade katalogen med de båda kuratorerna Henrik Holm och Hanne Kolind Poulsens essäer är ett nödvändigt komplement. Deras perspektiv tar avsats i den äldre konsthistoriens romantiska föreställning om en estetisk essens i naturen och når sedan via analyser av verken fram till en postmodern punkt där ingenting längre är självklart. Landskapet, skriver Hanne Kolind Poulsen, blir till genom landskapsmålningen.
Både för anläggaren av en engelsk park för 200 år sedan och för Caroline Ringskog Ferrada-Noli idag är naturen en natur som måste vara ockuperad av mänskliga känslor för att få en mening. Naturen tillåts inte att finnas till på egen hand.
Istället måste den in mellan en parks murar eller i en romans idéer om vad som är vackert och vad som är fult. Naturen blir beroende av ett känslolexikon som bara finns i konstens blick. Och enligt samma marknadskraft som en avverkad urskog blir en handelsvara för industrin, blir träden som får stå kvar enligt den naturromantiska växelkursen reducerad till en valuta för mänskliga känslor.
Illustration: Linnea Paulsson
