Kanske skulle det vara lättare att stå på Berns och roasta. Men de vill hellre göra enkel humor direkt från hjärtat. Häng med Anders Jansson och Johan Wester i jakt på inspiration och landa hos Hasse och Tage.
– Zlatan! ropar Anders Jansson från framsätet. Han sitter och bläddrar igenom en bunt papper. Från en statistförmedling har han fått förslag och bilder på amatörskådespelare som ställer upp som look-a-likes.
– Nej, det där är alldeles för likt, suckar han.
Anders förklarar:
– Det är till ett avsnitt där Göran från Svenska kändisresor åker till Stockholm på kändisspotting. Men han hittar inga kändisar så han hyr in dåliga look-a-likes istället som inte alls är lika kändisarna.
Vi befinner oss i baksätet i en av de två Volkswagen Passat med teamet som i dag reser omkring och besöker tilltänkta inspelningsplatser i Malmötrakten. De har precis avslutat två veckors filmning och tar nu en paus för att se över manus och rekognoscera de planerade platserna inför en ny säsong av humorserien HippHipp. Med sig har de bland annat fotografen Rickard Lindström, som studerar ljuset och miljöerna.
Anders och Johan följer mest med för att prata med människorna på plats.
– Det är en viktig del i arbetet. Man snappar ofta upp haranger och små detaljer som kan användas i sketcherna, säger Anders.
Killarna från Fäladen lärde känna varandra i nian under en skolrevy där de båda ”tog mycket plats”. De upptäckte ett delat intresse för spex och i ännu högre grad för film. Under gymnasietiden i mitten av 80-talet brukade de smyga sig in på nationernas filmvisningar – på grund av sin längd blev de aldrig tillfrågade om studentleg.
Väl på universitetet sökte sig killarna direkt till Lundaspexarna. Därefter följer en långsam framgångssaga.
Till 1990 års karneval skriver de barnmusikalen ”Prins gröt i frukostlandet”. Sex år senare sätts föreställningen ”En överdos kaffe” upp, som bland annat innehåller en viss tvåbarnsmamma från Staffanstorp och en viss excentrisk brandutbildare. Några år senare blir killarna uppringda av SVT, som undrar om de vill skriva manus till Snacka om nyheter. När den legendariske programledaren Stellan Sundahl hastigt avlider år 1999 läggs programmet dock på is. Ytterligare ett samtal från SVT – den här gången med en förfrågan om att starta ett eget humorprogram i den lucka som Snacka om nyheter lämnat.
Den första säsongen av HippHipp sänds år 2001. För den blir Anders och Johan tilldelade TV-priset Silverrosen i Montreaux. År 2003 är det dags för en ny säsong och föreställningsturnén ”HippHipp paw rihk-titt”, som ses av 190 000 personer.
Utöver några mindre sidoprojekt – På spåret, Parlamentet, Snillen snackar, någon röst i Hitta Nemo – satsade de sedan på en julspecial med HippHipp och en långfilm. Under besöket på Studentafton i oktober pratade de öppet om känslorna efter Morgan Pålsson-filmens ljumma mottagande.
Men om de känner sig pressade så visar de inte det i dag. Kanske är det lättare att prata framför publik än i en Volkswagen.
– Vi har självförtroende för det vi gör. Visst, sedan förra säsongen har vi gjort några projekt som kanske blev så där. Men SVT har länge velat ha en ny säsong, och vi har väntat in rätt stund, säger Johan.
Efter två snabba stopp nära Sturups flygplats och vid ett fraktföretag bär det av mot Malmö. Här besöker vi Konserthuset – en plats som enligt planen kommer att fylla en viktig funktion i den kommande produktionen.
Johan förklarar scenariot för personerna som tar emot:
– Tidigare har ju Itzhak åkt runt till olika städer och pratat om kompositörer. Nu har vi en idé som går ut på att han av någon anledning hamnar i Konserthuset och ska leda en symfoniorkester.
Orkesterchefen Christian Halberg är uppenbart entusiastisk över idén. Han kommer med förslag och ger gruppen en guidad tur genom den stora byggnaden.
Under tiden ställer de frågor:
Anders: Var övar kontrabasisten?
Johan: Hur svårt är det egentligen att dirigera?
Anders: Vilka nationaliteter har ni?
Att se killarna utanför sina roller känns märkligt. De vandrar omkring i huset i full koncentration, med en jargong helt olik den som uppvisas inför publik. Med jämna mellanrum hörs fraser uttalade på grötig ungerskbrytande skånska.
Det gedigna researcharbetet väger upp för den enkla produktionen – det mesta filmas med bara en kamera. Men man söker också det spontana, att använda statister och amatörskådespelare i så hög utsträckning som möjligt.
Många gånger vet statisterna inte vad som kommer att sägas i en viss scen utan har bara fått en replik. Ofta vet Anders och Johan det inte själva förrän fem minuter innan.
– Vi har väl lite stolpar i manuset, men inget ordentligt. Vi vill att det ska uppstå saker som uppstår i verkliga livet. Det är lite grann som att göra en kortfilm varje dag, förklarar Anders.
En stund senare sitter vi åter i bilen. Anders och Johan berättar om de manusspånarturnéer de åkt runt på sedan i våras. Syftet med turnén – med obligatorisk premiär i Lund – var att ta del av publikens åsikter och idéer kring den nya säsongen.
– Tanken med spånarkvällarna var att publiken skulle kunna ge tips men inte bestämma för mycket. Ungefär som en svensk folkomröstning. Vi bad bland annat publiken att skriva upp på en lapp vad de retar sig på. Det visade sig att den sak som flest personer retar sig på är pensionärer som är ute och handlar på dagtid, säger Anders och ler finurligt.
– Vi vill ha bra kontakt med publiken, göra något som verkligen kommer från hjärtat, flikar Johan in.
Det där sista är ett återkommande tema under dagen. Vad Anders och Johan än pratar om hamnar de alltid i en diskussion om det moderna egocentrerade samhället. Under Studentafton berättade Anders om sitt deltagande i Parlamentet, och avslöjade att han ibland hade svårt för att ställa upp på den hårda stil som krävs där.
– Jag blir så jävla besviken på alla löpsedlar, säger han när vi nu glider in på ämnet, och fortsätter:
– Titta på ett program som Roast på Berns. Där snackar de om bajs och sedan hamnar det på löpsedlarna. Det är hela den här gratiskulturen. På många sätt är den bra, visst, det är frihet och så. Men att ladda ner en film och se den hemma är aldrig samma sak som när man sett den på bio. Det är liksom ingen ansträngning, och det leder till en oansvarighet.
De går båda upp i varv. Det här är ett ämne de gärna diskuterar. Anders säger saker som att ”Oscar Wilde var ju fan bättre” och slänger in referenser till filmer av Woody Allen.
Johan å sin sida pratar om samhällsengagemang, om vikten av solidaritet och humanism, att man måste göra saker ”från hjärtat”. En gammal proggares ordval.
Om allt går enligt planerna kommer vi att se mycket av Anders Jansson och Johan Wester nästa sommar och höst. Förutom de sex nya HippHipp-avsnitten kommer de att medverka i en Monty Python-föreställning och vara med och ordna en humorfestival i Lund. Allt i samma spår: brett, folkligt, och från hjärtat.
Mycket av det ni gör får mig att tänka på Hasse och Tage?
– Ja, men det är riktigt, svarar Johan snabbt och fortsätter:
– Mycket av dagens humor handlar om att vara elak och skrika högt och använda könsord. Men Hasse och Tage, de stod verkligen för något. De ville inte bara sparka i alla riktningar.
Foto: Jonas Damsgård
