Salomon August Andrée

- in Nyheter

Den egentliga anledningen till att vi sitter på Svalbard just nu är ingenjör S. A. Andrée och hans ballongfärd mot nordpolen. Det är på grund av denna fantastiska och tragiska historia, med tillhörande fotografier, som min dröm om Arktis och Svalbard föddes. Sedan dess har jag letat en bra anledning att åka hit, och som en blixt från klar himmel dök läget upp i och med kandidatuppsatsen, och nu sitter vi här. Så för mig personligen är ingenjör Andrée och hans expeditionskamrater de djärvaste av alla polaräventyrare. Han är även Sveriges största bidrag till polarforskningen om man räknar bort Nordenskiöld (som trots allt var finsk).

Apotekarsonen Andrée från Gränna var en man med ambitioner. Stora ambitioner. Efter att ha hattat runt i ingenjörsträsket i många år hamnade han till slut som överingenjör vid Patentbyrånår 1884. Där började fascinationen för ballongflygningar slå rot i hans huvud. Ett par år senare genomförde han den första ballongflygningen mellan Sverige och Finland. Det var här som han gjorde sig ett (om än litet) namn i äventyrarvärlden och lyckades få med kung Oscar II och Alfred Nobel som finansiärer för hans plan att, medelst ett stycke vätgasballong, segla från Svalbard till Rysslan eller Kanada via nordpolen. Till en början var det bara herr överingenjören själv som trodde att detta var möjligt, men med sin stora övertygelse lyckades han vinna över många skeptiker.

”Uppgiften är svår, menar man, att det inte är lönt att försöka. Mitt svar är detsamma som tidigare: uppgiften är svår att jag inte kan avstå från att försöka!”

Med finansieringen klar värvades meteorologen Nils Gustaf Ekholm och vetenskapsmannen och fotografen Nils Strindberg till projektet. Ballongen beställdes från en ballongmakare i Paris, och utan att en testflyga åbäket, packade man ihop detta och gav sig av till Danskön på Svalbards nordvästra del. Detta under stort pompa och ståt då allmänheten såg ballongexpeditionen som en succé redan innan avfärd. Det svenska folket hade längtat efter att en svensk skulle kliva in i kampen om att vara först till nordpolen.

Året var 1896 och i 21 dygn väntade man på att de rätta sydliga vindarna innan man skamset fick packa ihop ballongen och återvända till Sverige i tysthet. Andrée lät sig dock inte nedslås utan planerade för att genomföra färden nästa sommar, för då borde det minsann blåsa åt rätt håll! Ekholm, som vid flera tillfällen påpekat att ballongen läkte allt för mycket gas, hoppade av projektet då han ansåg Andrée allt för excentrisk i förhållande till riskerna med läckaget. Istället värvades en idrottslig och fjällvandrande civilingenjör från Jämtland vid namn Knut Frænkel att sköta de meteorologiska mätningarna under resan.

Våren 1897 packade man således ytterligare en gång ihop ballongen, tog båten upp till Danskön och började förberedelserna och väntan på  stadiga sydliga vindar. Denna gång skedde dock avfärden under tystnad. Många som varit positivt inställda till expeditionen tidigare hade nu börjat bli skeptiska, framför allt sedan Ekholm öppet framförde kritik mot Andrées polarexpedition och dess möjligheter att lyckas. Men den tappra trion ignorerade allt vad kritik hette och den 11 juli gick ballongen ’Örnen’ till skyn med en kraftig sydvästlig vind i ryggen. Då en ballong i vanliga fall inte har någon som helst styrförmåga hade ingenjör Andrée konstruerat tre stycken släplinor med en längd på dryga 200 meter. När dessa så släpade i vatten eller isflak skulle man med ett segel kunna styra ballongen i annan riktning än vad vinden egentligen medgav. Detta fungerade dock inte alls, och redan efter första timmen hade linorna antingen lossnat eller fått kapas för att inte ballongen skulle tappa för mycket höjd.

Andrée hade innan avfärd kalkylerat på att Örnen utan problem skulle hålla sig flygande i minst en månad. Det visade sig dock vara en felkalkylering av grova mått då man tvingades ner på ett isflak redan efter 51 och en halv timme. Ekholm visade sig därmed ha haft rätt i sina antaganden angående ballongens bristande flygförmåga. Man hade då tagit sig upp till 83 grader nord, vilket betyder att avståndet till nordpolen var i runda slängar 80 mil. Man valde då att med skidor försöka ta sig tillbaka söderut, antingen till Franz Josef Land eller den del av Svalbard som kallas Sjuöarna, och där övervintra för att till våren ta sig tillbaka till expeditionens utgångspunkt på Danskön.

I två månader kämpade man sig sakta söderut men motarbetades kraftigt av den ständigt drivande isen, ett antal isbjörnar och de ständiga svårigheterna med att positionsbestämma sig och därmed vandra åt rätt håll. Den tolfte september gav man helt enkelt upp sina försök att skida mot de drivande isflaken och slog därför läger mitt i drivisen och lät sig föras ditt ödet ville. Det skulle visa sig bli Vitön, vilket låg någonstans mellan de tänkta målen. Här anlände man den andra oktober och vid kollisionen mellan isflaket och ön slogs den ishydda man byggt till spillror. Man blev därför tvungen att föra över sin utrustning till den lilla ön. Här fanns inte mycket mer än snö och is, men man valde ändå att försöka bygga någon form av skydd som skulle klara en övervintring.

Under den kommande veckan somnade de tre äventyrarna in, en efter en, till följd av sjukdom. Vad som orsakat detta insjuknande är höljt i dunkel. Mest troligt är att det beror på någon form av förgiftning till följd av dåligt tillagat isbjörnskött.

Under de kommande 33 åren var expeditionen försvunnen och teorierna var många om vad som hänt med ingenjör Andrées polarexpedition. Ingen visste, men myten om de djärva svenska äventyrarna växte sig stark och de såg som stora hjältar. 1930 hittade besättningen på ett norskt sälfångsfartyg resterna av det sista lägret på Vitön. Dagböcker och fotografisk film var i nästan orört skick, vilket har gjort att man med stor noggrannhet har kunnat utröna vad som skett under expeditionens knappa tre månader. Fotografierna som framkallats från Strindbergs kamera är i mina ögon några av de vackraste fotografier som någonsin sett dagens ljus.

Dagböckerna berättade, till skillnad från den tidigare allmänna hjälteuppfattningen, en historia om en excentrisk ingenjör som efter delvis alltför stora påtryckningar från omgivningen och media genomför en expedition som han vet kommer misslyckas. Den pionjär som Andrée såg sig själv som, existerade bara i hans eget huvud, och ingen har efter det ens tänkt tanken på att med en ballong färdas över det ogästvänliga och oförutsägbara Arktis. Men modet och övertygelsen som både Andrée och hans två kumpaner visade ska dock inte förringas, och de kan utan minsta tvivel sälla sig till den hedervärda gruppen av arktiska hjältar vi presenterat här under några veckors tid.

(Samtliga bilder publiceras under Creative Commons-licensen.)

About the author

Daniel Norbeck har tidigare bloggat för Uppsatsbloggen.

Related Posts

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.