Med livet som insats

- in Internationellt
@Annika Skogar

En konflikt utan ljusning. En generation utan utbildning. Kriget i Syrien har snart rasat i tre år och att fortsätta sitt liv som student blir allt svårare.

– Damaskus består av mer än 300 checkpoints, det är hopplöst att försöka ta sig till sina föreläsningar, säger Qais Fares som lyckats fly till Lund.

Det är tidig förmiddag i Café Athen. Kollegieblock trängs på borden tillsammans med kaffekoppar. Sömniga studenter tillsammans med dem som med allt högre stämma kungör sin ångest inför morgondagens tenta i elektromagnetiska fält. Men där, 425 mil från Damaskus, finns också Qais Fares.

– Jag tänker att hela världen hört talas om självmordsbombare, men ingen talar någonsin om självmordsstudenter. De studenter som går till universitetet

i Damaskus i dag gör det med vetskapen att de kanske aldrig kommer hem igen.

För nästan precis ett år sedan kom Qais Fares till Lunds universitet. I egenskap av journalist på ett månadsmagasin i Damaskus hade han då blivit inkallad till förhör 16 gånger. Hoten om att bli kvar

i fängelset i kombination med att han var efterlyst av armén gjorde att han till slut blev tvungen att lämna landet.

– En vän som jobbade för regimen berättade att jag var efterlyst, så jag bestämde mig för att fly.

Illegalt lyckades han ta sig till Libanon. Där fick han också veta att han blivit antagen till Svenska institutets stipendieprogram och var välkommen till Lund.

– Men jag blev kvar i Libanon i sex månader för att lyckas fixa alla dokument som krävdes, säger Qais Fares.

Den omständiga processen för att få klart alla dokument är något som Carina Jensen på Externa relationer vid Lunds universitet känner väl igen.

– Många studenter har hört av sig till oss och berättat att de inte kan ta sig ut ur landet, och vi kan ju inte direkt uppmana dem att klättra över bergen.

– Det finns knappt heller några fungerande myndigheter som kan godkänna några nödvändiga papper, säger Carina Jensen.

Syrien har varit en diktatur under ledning av Baathpartiet sedan 1963. Till skillnad från de flesta låginkomstländer, såväl som andra arabländer, har de dock ett förhållandevis välutbyggt utbildningssystem. Totalt finns det ett tiotal statliga och ungefär lika många privata universitet.

– Men Baathpartiet har en filial på varje institution och alla studenter som arbetar för partiet kontrollerar de andra studenterna och professorerna. Du kan inte lita på någon, säger Qais Fares.

Det här är också en anledning till att studentprotesterna aldrig vuxit sig starka i Syrien.

– I början av revolten var det fredliga protester vid universitetet i Aleppo nästan dagligen, men regeringens säkerhetsstyrkor slog ner allting väldigt brutalt, säger Hani Jesri, chef för flyktingutbildning i den syriska frivilligorganisationen Jusoor.

Qais Fares känner igen beskrivningen.

– På ett universitetsområde i Damaskus, som du kan promenera över på tio minuter, har det installerats 800 övervakningskameror för att hindra protester, säger han.

Än så länge har mer än 100 000 personer dödats under konflikten, och enligt University World News är var fjärde person som dödas student. I början av året dödades 82 människor och 160 skadades då två explosioner ägde rum på universitetsområdet i staden Aleppo.

– Men förutom risken att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle finns det också hela tiden en risk att bli arresterad på oklara grunder, Qais Fares.

Enligt svenska utrikesdepartementet är universiteten i Syrien fortfarande öppna, men säkerhetsrisken gör att allt färre släpper iväg sina söner och döttrar till föreläsningarna. Qais Fares berättar att unga män som fyllt 18 år löper en överhängande risk att fastna i någon checkpoint för att tvingas ta värvning i armén. Innan kriget bröt ut var det möjligt att skjuta upp den obligatoriska militärtjänstgöringen om du hade doku­ment som intygade att du var student.  I dag är det ofta omöjligt.

I en vit villa mitt i Professorsstaden i Lund ligger Center för Mellanösternstudier. Där finns gästforskaren Kholoud Mansour som varit i Lund i drygt ett år. När upproren bröt ut befann hon sig utomlands, och sedan dess har hon aldrig kunnat återvända till Syrien.

– Det är så sorgligt att se att en hel generation håller på att förlora sin utbildning. De har blivit lovade en ljus framtid, nu kan de inte ens få det som de tidigare hade, säger Kholoud Mansour.

– Det är ofattbart att höra hemifrån hur mycket det kostar med blyertspennor och papper numera, jag förstår inte hur människor ska ha råd med sina barns utbildning.

Både Kholoud Mansour och Qais Fares drömmer om att kunna återvända till Syrien. I dag känns dock den möjligheten avlägsen. Tacksamheten för tillflyktsorten vid Lunds universitet är stor, men de hoppas samtidigt att mer kunde göras för att hjälpa fler.

– I sådana här situationer tycker jag att det är viktigt att fråga sig vad akademien egentligen har för roll när kollegor och studenter är utsatta för risk. Det finns en tendens att bara tänka på syrier som flyktingar, men vi syrier bryr oss också väldigt mycket om utbildning.

I det morgontrötta Café Athen är Qais Fares inne på samma spår.

– Akademien har stort inflytande när det kommer till beslutsfattande. Chansen att ligga på sin regering för att lägga mer pengar på stipendier och förenklade vägar in i Europa borde tas, säger han.

Samtidigt är Qais Fares uppgiven.

– Att sitta och diskutera universitet och utbildning känns som ett lyxproblem.

Men i samma stund som det är sagt ångrar han sig.

– Samtidigt är det ju livsviktigt. Vem ska annars bygga upp landet den dagen freden kommer?

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Han fick Biljetten till Riga

För fyra år sedan instiftade den tidigare Lundagårdsredaktören