En domens första dag

I denna sanna berättelse gestaltar Lundagårds Oliver Hugemark dagen då han fick det preliminära beskedet att ingenting skulle bli som tänkt.

Jag gick med tunga steg till Centralsjukhuset i Karlstads meditationsrum på första våningen. Jag förvissade mig om att jag var ensam i den långsmala kammaren, och sjönk sedan ned i en oväntat djup fåtölj, min blick tom och vilsen. Bedövande toner klassisk musik spelade dovt i bakgrunden och på väggen valsade ett brokigt ljusspel i otakt.

Jag försökte sortera tankarna men kunde inget annat än att placera högerhanden varsamt på magen, mitt synfält snabbt avsmalnande. Jag rörde handen upp mot revbenen, masserade lätt med fingertopparna, och försvann in i tankarna igen: En osalig blandning av min läkares behärskade utläggning, hans undvikande svar på mina följdfrågor och mina frenetiska Google-sökningar efter mötet. Primär skleroserande kolangit. Kroniskt progredierande med skov. Okänd etiologi. Ingen botande behandling i nuläget. Choledochuskonkrement, koloncancer, kolangiokarcinom. Hög mortalitetsrisk. Vid slutstadiet föreligger cirrosutveckling, leversvikt, skrumplever. Blödande esofagusvaricer, ascites, spontan bakteriell peritonit, encefalopati. Levertransplantation. Femårsöverlevnad på cirka 80-85 procent.

Tankarna fortsatte att snurra och jag blev alldeles vimmelkantig. Och samtidigt som en iskall rädsla strålade ut igenom armar och ben kastades jag huvudstupa och spydde rakt ut i luften.

Med armbågarna tunga mot knäna tittade jag på ansamlingen på heltäckningsmattan vilken, likt utspilld ärtsoppa, stirrade tillbaka. Jag försökte toffla ihop pölen med insidan av skorna, men när lukten tilltog ryggade jag tillbaka och blev sittande, med bultande tinningar och brännande svalg, blicken slapp igen.

Området under sista revbenet ömmade och när jag slöt ögonen med en darrande suck blixtrade rädslan från föregående veckas leverbiopsi snabbt förbi: Blodet som pyste ur mig som om jag vore en trasig leksaksballong; luftpistolskotten in i levern; den spirande

Illustration: Sofia Kockum

smärtan som efterföljde; turerna in i den cylinderformade tunneln senare på eftermiddagen. Då hade jag trott att alla månader av ovisshet och orosfylld väntan snart skulle vara över, och att mina två preliminära diagnoser slutligen skulle fastslås, för att sedan glömmas bort som om inget hade hade hänt.

Jag strök handryggen över min, av skyhöga kortisondoser, finniga panna. Huden var kallsvettig, knottrig och aningen svidande. Jag tog fram mobiltelefonen och stirrade på skärmen en lång stund, och slog sedan in pappas telefonnummer, men förmådde inte att trycka på luren. Jag slog in mammas nummer i stället, men raderade även detta, liksom mormors en stund senare.

Tillslut ringde jag pappa ändå i hopp om att han, till skillnad från mamma eller mormor, skulle låta mig komma undan med en flyktig halvsanning.

”Hallå?”
”Hej, pappa.”
”Hej, gubben. Är allt okej?”
”Jadå.”
”Hur gick mötet med läkarn?”
”Bra, tror jag.”
”Säkert?”
”Jadå,” tvekade jag. ”Han måste tydligen kolla någon sak till, men det borde inte vara något sa han.”
”Kolla vadå? En annan sjukdom? Eller vad menar du?”
”Ja, men det är inte säkert alls. Han sa att det borde nog vara lugnt, men att det är värt att undersöka ändå.”
”Okej, du får berätta mer ikväll.”
”Jadå.”

När vi lagt på kändes det som jag skulle kräkas igen, men ut kom bara en rapning och en klibbig vätska som fastnade i halsgropen och utlöste en utdragen hostattack. Sedan kom tårarna. Först en efter en, sedan i kaskader.

Någon stund senare, fortfarande yr och illamående, reste jag på mig och lämnade sjukhusbyggnaden. Utan att jag först lade helt märke till det, alltmedan jag gick längs en forsande Klarälv, bland snabbt förbipasserande cyklister och skrikande fiskmåsar, var det precis som att mitt liv såhär långt flödade förbi strax bakom ögongloberna i osammanhängande frekvenser, likt snabbspelande diabilder.

Närmare centrum blev jag stående vid älvkanten, och tårögd av både rädsla och det glittrande vattnet, spreds sig i bröstkorgen, och snart genom hela kroppen, en varm tacksamhet gentemot mina föräldrar, deras uppoffringar och kärlek. För alla underbara barndomsdagar hemma hos mormor och morfar på landet. För vår bondkatt, han som dagligen spunnit på mitt bröst de senaste tre månaderna. Och för den framtid som jag nu, trots allt, kanske aldrig skulle få uppleva, som kanske tillhörde någon mer tursam än mig.

About the author

Related Posts

Facebook Comments

You may also like

Vi måste prata om döden

Prestationsångest, taskig ekonomi och olycklig kärlek. Dessa eviga