Söndagsrevyn: en recension

- in Recension

Pretentionslösa men energifyllda sketcher karaktäriserar Axel Willmans och Pontus Weibull Mobergers revyuppsättning ”Söndagsrevyn”. Lundagårds Viktor Wallén recenserar den första föreställningen under Kanelbullens dag.

Kanelbullens dag den 4 oktober klockan 16.55. Jag är i AF-borgen, Nya Festsalen. Närvarande är jag och Lunds spexelit: strax under 50 spexare av varierad tillhörighet sitter tillsammans med pöbeln, där jag räknas in, med en meters mellanrum. På våra stolar ligger varsin kanelbulle från Broder Jakobs Stenugnsbageri. Kaffe bryggt på Kävlingevatten finns också tillhands. Det ingår i de 50 kronor som en biljett till Söndagsrevyn kostar.

Söndagsrevyn är sprungen ur Axel Willmans och Pontus Weibull Mobergers rastlöshet under rådande omständigheter. Revy, för den icke-initierade, är en lös samling av sketcher och sånger. Vad som gör Söndagsrevyn speciell är att den är skriven på en vecka med endast en repetition – kvällen innan uppsättning. Målet är enligt Axel Willmans eget Facebookinlägg: ”en pretentionslös, energifylld pangrevy!”

Diamanter blir till genom ekvationen press över tid. Söndagsrevyns koncept omöjliggör alltså för komisk sofistikation. Ibland behöver man dock tillåta sig själv att skratta åt kiss-och-bajs humor. Där fyller Söndagsrevyn en viktig funktion.

Innan start presenterar kvällens värdar upplägget: efter en slumpartad ordsökning baserar de sina olika sketcher på sex resultat. Exempelvis: Blekinge, isofaltsyra, George I och pepparträd.

Värdarna går sedan bakom en provisorisk kuliss medan Sigrid Abrahamsson börjar klinka på pianot. Att revyn tas med en klackspark märks då hon spelar fel.

  • Nu har det gått åt skogen direkt, säger hon i mikrofonen.

Och till skogs går vi. En skog fylld av överexalterade brottslingar med anglofila tendenser, socialt inkompetenta kemister från LTH, ”svenne-par” på sin första yoga, mustasch-kamper, nedbajsade projektledaraspiranter, mentalsjukhuspatienter och Humphrey Bogart-imitatörer. Gästartister som bidrar med samhällsspaningar från 1927 är välkomna komiska inslag.

För skådespelarna är manus en stark rekommendation, men det gör desto mindre. När Axel Willman utanför manus frågar ”Ska jag säga något mer?” bryts den fjärde väggen lättsamt och med ytterligare skrattsalvor som svar.

Som allt spex balanserar Söndagsrevyn på PK-gränsen. Vissa skämt går hem väl, andra lite mindre väl. Tidspressen omöjliggör kanske en väl avvägd balansgång, men att poängen i en sketch är att vända sig mot Mecka kanske är en punchline som bör ha gått en extra tankevända.

Med det sagt har Pontus Weibull Moberger och Axel Willman öppnat upp för komedi som flera gånger fick mitt skratt att klucka högt. Att en vuxen man iklädd kattdräkt skulle leverera årets komiska plot twist låg inte alls inom mina förväntningar.

Under den korta timmens spexande levereras skämt och slapstick minst en gång var femte sekund. Jag hinner inte äta min bulle förrän efter scenmedlemmarna sjungit avskedslåten. En stående ovation och en ros kastad på mig (tack, du anonyma beundrare) senare är spexet över.

Söndagsrevyn är värd besöket för den som vill se något pretentionslöst och roligt. Visserligen kan balansgången bli bättre, men jag har på det stora hela haft en revyupplevelse värd sina 50 kronor, och mer. Är det inte det man vill ha i slutet på veckan så vet jag inte vad.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.