Vad händer när två gudar har lite tråkigt och vill liva upp stämningen lite? Blir det trams eller kvalitet? Lundagårds Johan Larsson har sett Dolu§pexets senaste föreställning "Sokrates".
Titel: Sokrates – eller spå en dom
Orginaluppsättning: VT23
Visas: 29–31 mars, Gustafscenen, AF Borgen
Foto: Saber Malmgren
Sokrates finner sig inför sin domedag. Han har blivit åtalad för ateism och uppvigling av ungdomen. Även om det är gudarna Athena och Afrodite som har hittat på anklagelserna så faller prästerskapet genast för lögnarna. Plötsligt är Sokrates kallad till rättegång i Aten.
Själv kan Sokrates inte förstå varför han som är så vis kan bli anklagad för brottslighet. För att förstå beger han sig ut på äventyr där han får möta en pratande katt, sin ärkerival Descartes och en ny bästa vän.
Dolu§pexet får publiken att jubla medan jag sitter oförstående. Spexets många spridda skämt kräver en förståelse och rapphet från publiken – något jag inte verkar besitta. Skämten är inte dåliga, men de kräver en förförståelse från publiken. Gemene man: Var beredd på att fånga vissa skämt och låt andra flyga dig över huvudet.
Spexet kan ibland bli för kreativt för sitt eget bästa. Många av de tidiga kupletterna i spexet är avancerade vilket gör det svårt att hänga med. Dolu§pexet räddar sig själva genom att ha utmärkt koreografi som får publiken att glömma texten. Flera av omtagen är oväntade men passar spexets ton perfekt och publiken instämmer med oavbrutna applåder. Detta visar på en ensemble som har tänkt till och gjort ett spex till vad spex betyder – ett spektakel.
Trots spektaklet så hade manusgruppen behövt slipa lite mer på manuset: vissa scener upplevs som onödiga och vissa skämt faller platt. Även om Julius Caesars karaktär är fantastisk så bidrar den inte till handlingen. Den räddas i sin tur av just skådespelarna, samtliga iklär sig sina roller felfritt. Sokrates pratar som en vis man och går framåtböjd medan översteprästen är egoistisk med stil vilket är hur jag förväntar mig att båda karaktärerna var i verkligheten. Även de lite knasigare karaktärerna träffar rätt och man ifrågasätter inte varför en katt gör slam poetry eller varför det plötsligt står en juristföreläsare på scen. Karaktärerna klickar – som man säger.
Foto: Saber Malmgren
Kvaliteten på scenen distraherar från resterande spexgruppens arbete. Så fort ögonen märker dekorens slit och hjärta slits man direkt tillbaka till skådespelarna på scenen. Orkesterna träffade förvisso aldrig fel men de faller offer för Gustafsscenen layout vilket gör att de aldrig märks av. Samma sak sker med syets arbete, trots kvaliteten och försöket att få varje karaktär att bli unik, så försvinner arbetet i mängden togor på scen.
Att återigen ha en gammal gubbe på scen var inget som hindrade Dolu§pexet att sätta upp Sokrates. Sokrates ska ha varit antika Greklands visaste man men i spexform så skapar han inte det roligaste spexet för den utan rätta referenserna. Men i denna rättegång så är nog publikens åsikt viktigare än en enskild skribents. De gav spexet en stående ovation och det får mig att erkänna att jag nog inte var rätt publik för detta spex.
