Efter ett 28 år långt uppehåll ger Krischanstaspääxet återigen Florence Nightingale. Har spexet överlevt sin dvala, och vad kan publiken förvänta sig av en uppsättning om en kvinna som är känd för statistik och sjukvårdsreformer? Lundagårds Johan Larsson är på plats för att ta reda på just det.
Året är 1854 och Sir Vincent Bumblebottom har precis avlidit på sin 100-årsdag. Kvar lämnar han ett stort arv som döttrarna Anne och Harriet har längtat efter i årtionden. Det som ingen förväntat sig är dock att hela arvet har testamenterats bort till den okända oäktingen Elisabeth. Elisabeth är inte bara Florcenen Nightingales bästa vän (Läs: älskarinna), utan även soldat på fronten i det pågående Krimkriget. En tävling att nå Elisabeth uppstår: Anne och Harriet vill döda henne för att få familjearvet, medan Florance försöker rädda sin älskarinna. Spexets drama är nu på plats.
Det ligger något i luften redan från första scenen, och då syftar jag inte bara värmen i den trånga salen på Kristianstad nation. Varannan replik får publiken att brista ut i så mycket skratt att skådespelarna behöver pausa mitt i sina repliker. Det är svårt att peka på en enstaka aspekt av föreställningen som skapade skrattfesten i publiken, utan det är snarare en blandning av fåniga berättelser och karaktärer kombinerat med den aristokratiskt engelska miljön. Varje karaktär är perfekt skriven för platsen där spexet är satt, och alla uttrycker sig på ett adligt men fånigt sätt.
Speciellt är det Fred, Florences fasters man, som fångar publiken. Fred är karaktären alla spex behöver: Han är som plockad från vår samtid och transporterad direkt in i en annan värld. Han plockar upp en ny hobby i varje scen: Ibland är det att laga smash burgers, andra gånger är det genusvetenskap. Varje scen med Fred förvånar och får publiken att skratta så att det ekar i lokalen. Att han inte passar in i spexet är just det som gör att han kompletterar föreställningen perfekt.
Även spexets andra och tredje akter levererar samma otroliga atmosfär. Här bjuder föreställningen på en Florence som försöker agera sjuksköterska trots sin blodfobi, en museivakt som kämpar med att stänga sitt museum och en turkisk mumie. Varje scen överraskar med nya märkligheter både i form av repliker och kupletter. Publiken sitter som förtrollad och väntar spänt på nästa ögonblick som kommer få salen att brista ut i skratt.
Florence Nightingale handlar förvånansvärt lite om Florence Nightingale – på både gott och ont. Friheterna i manuset tillåter fantastiska karaktärer som Fred att skina, men samtidigt hade jag velat se mer av Florence och hennes fantastiska bedrifter. Det är svår avvägning mellan historisk korrekthet och fånighet, och det är inte alltid som spexet prickar helt rätt. Istället för att visa den historiska Florence som revolutionerande sjukvården presenterar spexet en kvinna som svimmar vid minsta droppe blod. Deltagandet i Krimkriget blir inte heller ett första steg i Florences reformarbete, utan reduceras till endast ett sätt att rädda hennes älskarinna. Beslutet att satsa på en fånigare framställning skapade självklart ett roligare spex, men jag lämnar lite besviken över att Krischanstaspääxet inte visade lite mer av den riktiga Florence.
Efter att ridån hade sänkts och jag var på väg hem i kylan försökte jag sätta fingret på vad det var som gjorde spexet så bra och roligt. Var det de knäppa stunderna, eller spexets närhet till publiken? Var det de välskrivna karaktärerna och det fantastiska skådespelet? I slutändan insåg jag att det är hur Krischanstaspääxet lyckades lägga samtliga pusselbitar på sin rätta plats för att skapa en magisk upplevelse under hela föreställningen. Den magin är kanske något man måste uppleva för att förstå.
