Lundagård möter tre av medlemmarna i frigruppen Plan A på Teaterhögskolan i Malmö: August Andersson, Edith Aldgård och Mimmi Anderson. De har nyligen avslutat produktionen När blir du frisk?. Målsättningen är klar: Plan A vill skapa debatt.
Deras gemensamma väg började på Fridhems folkhögskola i Svalöv, där de alla gick på teaterlinjen innan de senare flyttade till Malmö. Teaterkollektivet Plan A är en nystartad fri teatergrupp som vill erbjuda nyskapande och samhällsengagerande scenkonst. Gruppen består av ett tiotal scenkonstnärer och startades när vännerna insåg hur mycket deras generation har att säga till om, och potentialen som finns utanför skolans ramar.
– Vi kommer egentligen från olika delar av Sverige, men har flyttat hit för att fortsätta med teatern, säger Edith Aldgård.
August skrattar när jag frågar honom om hans väg in i teatern.
– Jag och mina kompisar ville sätta upp en Amy Diamond-konsert när jag var liten. Alltså, verkligen sätta upp den, och göra sketcher. Jag älskar att stå på scen och hitta på karaktärer, säger August Andersson.
Sedan dess har teaterkonsten följt honom. För honom handlar teater om att berätta historier, och att ”förändra världen”, som han själv uttrycker det.
Ediths väg har varit lika självklar som den varit formande.
Foto: Plan A
– Jag är uppvuxen i en teaterfamilj. Det var normaliserat för mig att jobba med kultur. Jag är tacksam för det, för det gör att man vågar välja ett yrke som inte är helt stabilt, säger Edith Aldgård.
Men hon fick ett uppvaknande när hon insåg att musikalspåret hon följde kändes tomt. Hon insåg att det viktigaste inte var att spexa, utan att faktiskt säga något.
– Teatern ska sprida information, skapa insikter. Att stå på scen bara för att stå på scen är inte alls lika intressant längre, säger Edith Aldgård.
Även Mimmi skrattar när hon ska berätta hur teatern tog fart i hennes liv.
– Jag tyckte att en kille var cool i nian. Han skulle söka till Södra Latin. Så jag tänkte: vad är det som är så sjukt? Och så sökte jag också.
Mimmi beskriver teater som ”praktisk människovetenskap”, och det är tydligt att hon fascineras av psykologin bakom mänskligt beteende, något som senare la grunden till Plan A:s första produktion.
Alla tre återkommer till samma ord: debatt. Det är kärnan i Plan A:s identitet. Deras senaste föreställning handlar om samlagssmärta och vulvodyni, ett ämne som sällan får utrymme i vare sig kultur eller offentligt. August beskriver deras ambition:
– Vi vill öppna en värld som är ganska stängd. Inte skriva publiken på näsan, utan väcka tankar, säger August Andersson. Edith instämmer.
– Det viktigaste är att publiken börjar fråga sig själva: ” Borde jag tycka det här?” Inte att vi säger åt dem vad de ska tänka.
För Mimmi handlar det om representation.
– Det är unga vuxna som vet vad unga vuxna går igenom. Den inblicken saknas ofta på institutionsteatrarna. De kan gissa, men vi vet.
Foto: Plan A
– Min pappa, 65 år, var helt tagen. Det trodde jag aldrig, säger Edith Aldgård och skrattar,
Mimmi lyfter hur det är just de spontana samtalen efteråt som är det finaste.
– Det är som att föreställningen blir en förfest till ett bra samtal.
De vill också betona vikten av humor och engagemang i arbetet med gruppen. De vill att publiken ska känna sig delaktiga i frågorna som lyfts. Trots tunga ämnen är humorn en del av deras identitet och deras strategi. Samtidigt finns det en underliggande frustration över den samtida kulturens praktiska förutsättningar. Nedskärningarna i kulturstödet ligger som en skugga över allt det roliga.
– Det är den mest bristande perioden på länge, men det frodas ändå något inom oss, säger Mimmi Anderson.
När samtalet ofrånkomligen glider in på vad som varit roligast än så länge menar August att erfarenheten av att regissera har varit extra givande.
– Det har varit så lärorikt att gå från lektion i skolan till att faktiskt få göra det. Men det var inte alls som jag hade tänkt mig. Mycket större, mycket roligare, säger han.
Foto: Plan A
Edith pratar om känslan av att lyckas.
– Det roligaste har varit att inse att det faktiskt går. Att vi kan göra något utan lärare eller proffs. Det gör mig mer optimistisk om min egen framtid i branschen.
Mimmi återkommer till hur publikens reaktioner har varit det bästa, och överraskningen av att människor faktiskt pratar om uppsättningen.
– Jag har suttit ensam med manuset så länge. Att få se det växa och att se folk bli engagerade, det är mäktigt, säger Mimmi Andersson.
Alla tre är eniga om att Plan A bara är i startgroparna. Gruppen vill fortsätta skapa och fortsätta väcka tankar, och strävar efter att öppna dörrar till ämnen som länge varit stängda. Framför allt vill de fortsätta vara en röst för unga vuxna i en teatervärld som under lång tid styrts av äldre generationer. Samtidigt betonas vikten av att teater inte bara blir en plattform för underhållning, utan att den får fortsätta vara en plats för diskussion och förändring. De återkommer till teaterns grundläggande kraft, och varför den över huvud taget behövs.
– Teatern är extremt viktigt. Den skapar debatt, perspektiv och tankar. Jag minns själv när jag var liten och såg något på scen, hur man kunde bli helt tagen och plötsligt se saker från en ny vinkel. Det är ju där teatern kommer ifrån, att vi satt runt lägerelden och berättade historier som påverkade oss, och jag tycker fortfarande att teatern gör det. Den får inte dö ut, säger August Andersson.
