I fredags släppte Charli XCX sitt nya album Wuthering Heights och lämnade därmed den röriga partyestetiken bakom sig. Med Wuthering Heights kliver hon in i ett mörkare sound av gotisk pop, gnisslande stråkar och romantiskt laddade melodier.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Nästan två år har gått sedan Charli XCX släppte albumet Brat. Skivan dominerade både sociala medier och populärkultur och blev stilbildande för sommaren 2024 och 2025. Men nu lämnar den brittiska sångerskan den neongröna partyestetiken bakom sig och intar istället kulturens nya fixpunkt: Gotiken
Just nu gör den gotiska tematiken ett tydligt återtåg i kulturen. Influenserna sågs redan i slutet av förra året i och med Guillermo del Toros Frankenstein och ser ut att fortsätta. Nu syns exempel på goth-febern i en tolkning av Emily Brontës Wuthering Heights av Emerald Fennell där Charli XCX står för musiken. Filmen, baserad på kärlekshistorien mellan Catherine Earnshaw (Margot Robbie) och Heathcliff (Jacob Elordi), har sedan premiären blivit hårt kritiserad, nästan hånad. Charli XCXs soundtrack verkar dock lämnas utanför kritiken och ses istället som ett projekt med potentialen att stå helt på egna ben.
Det råa uttrycket ligger nära Emily Brontës värld och smälter oväntat naturligt in i den estetik som skildras i Wuthering Heights.
Med nya Wuthering Heights lämnar den särpräglade klubbartisten sitt hyperpopiga sound bakom sig och kliver rakt in i en romantisk, gotisk feberdröm. Gnisslande stråkar och mörkt laddad gothpop sätter tonen, och redan från första stund står det klart att Charli XCX har lämnat Brat-eran bakom sig. Öppningsspåret ”House” fungerar som en programförklaring för hela projektet. Tillsammans med The Velvet Underground sångaren John Cale, rör hon sig in i ett betydligt råare och mer dramatiskt sound. Det råa uttrycket ligger nära Emily Brontës värld och smälter oväntat naturligt in i den estetik som skildras i Wuthering Heights. Och att det faktiskt fungerar så bra som det gör är väl kanske inte så förvånande. Vid det här laget är är en tydlig identitet och experimentell ådra en del av Charli XCX varumärke, men samtidigt är omsvängningen så total att den riskerar att kännas mer demonstrativ än naturlig.
Trots estetikskiftet är hennes tematik i stort sett oförändrad: Kärlek, desorientering och existentiell oro löper fortsatt genom låtarna. Det är också där Charli XCX är som starkast, i sin förmåga att oavsett estetik förbli blottande och emotionellt relaterbar. I Wuthering Heights lämnar Charli partyestetiken bakom sig, men under ytan känns Brat fortfarande närvarande med klubbvänliga låtar som ’’Dying for you’’ och ’’My reminder’’.
Trots att Charli XCX nya släpp är soundtracket till Wuthering Heights, känns det mindre som ett sidoprojekt och mer som ett naturligt nästa steg. Det fanns trots allt en viss oro kring huruvida Cambridge-sångerskan skulle lyckas slita sig ifrån Brat-erans bur, men med det nya experimentella albumet visar hon hur hennes artistskap håller långt utanför Brat-erans ramar.
