Poeten Lizette Romero Niknami behandlar i sin senaste diktsamling ett både tungt och tabubelagt ämne. Med skärpa och brutal ärlighet inför känslorna skildrar Niknami offrets upplevelse av det sexuella våldet.
Ingen vill prata om incest. Det är äckligt, obekvämt och skrämmande. Men i det äckliga, obekväma och skrämmande finns också utrymme för djupare insikt och empati. I diktsamlingen Incestdikt utforskar Lizette Romero Niknami det vi helst inte vill ta i. Det känns egentligen fel att kalla verket för en diktsamling. Poesin är så sammanbunden och den röda tråden så klart dragen genom hela texten att det är svårt att avgöra om Niknami skrivit en dikt eller flera. Dessutom finns det en så tydlig handling att boken hela tiden balanserar på gränsen mellan dikt och novell.
Som titeln antyder centreras händelseförloppet kring ett övergrepp inom familjen. Mer specifikt är det en tonårsflicka som utsätts av sin bror. Läsaren får följa med under sömnlösa nätter, eviga psykologbesök och möten med juridikens mest obevekliga byråkrati.
Under hela verket (Samlingen? Boken? Dikten?) får Niknami stretcha sina poetiska muskler. Hon lyckas balansera genomtänkta ordvalen med den moderna poesins vilja att bryta upp konventioner till vilket pris som helst. Det är uppenbart att hennes konstnärliga val är väl avägda. Exempelvis förekommer inga namn och därför definieras offer och förövare, tillika syster och bror, endast genom relationen till varandra. Karaktärernas anonymitet är ett av många skickliga grepp som används för att komma närmare temats mest obehagliga och rena kärna.
Det relationella fokuset låter poesin zooma in på den ofrånkomliga och klaustrofobiska känsla offret för ett incestuöst övergrepp kan tänkas uppleva. Genom kränkningen blir syskonbandets obevekliga natur och permanens ett straff snarare än en trygghet – något som på ett skarpsynt sätt jämförs med myten om Kain och Abel.
Jämförelsen är också stilbildande för resten av samlingen. Grova ord blandas med referenser till det bibliska och religiösa. Det är passande, även om det vid första anblick kan se ut som en provokation. Både historien och religionen är fylld av syskon som förgör varandra.
Även språk och form är väl avvägt till temat. Det är beskrivande, högst levande och ändå fyllt med avbrott, precis som tankarna hos en människa under extrem stress kan vara. Vid ett tillfälle flyter orden på som i anteckningar från en rättsprocess. Inslagen av byråkrati gör texten cynisk och kall på ett sätt som underbygger känslorna av obehag man som läsare konfronteras av.
Allra mest drabbande är dock det genomgående självhatet som spys ut över sidorna. Stroferna dryper stundtals av förakt och rädsla, som oftare riktas mot jaget snarare än förövaren eller omgivningen.
det är jag/och nu låter jag mig våldtas/sätter mig duktigt i monstrens gap/och håller mig själv i handen.
Det är väl vid det här laget vida känt att offer sällan känner sig som offer, utan ofta snarare identifierar sig själva med rollen av förövare. Eller i alla fall en aktiv deltagare med viss skuld. Sällan har jag dock sett komplexiteten i offerrollen beskrivas så intimt, äckligt och samtidigt konstnärligt genomtänkt.
