Lundagårds recensent Hampus Ågren sätter sig i biostolen och transporteras till ett rejv i den marockanska öknen. Upplevelsen som följer är inte likt något han sett förut.
I Sirât letar en far efter sin försvunna dotter på ett rejv djupt inne i den marockanska öknen när det tredje världskriget bryter ut. Säg mig en bättre start på en film. Jag väntar.
Men berättelsen som följer handlar inte om kriget. Istället kretsar den kring pappan Luis (Sergi López) och sonen Estebans (Brúno Nuñez) envetna jakt efter Mar – dotter och syster – som försvunnit på ett annat rejv några månader tidigare. När hon inte står att finna hakar de på en bilkaravan som ska åka söderut till ett nytt rejv nära gränsen till Mauretanien. Sökandet efter dottern fortsätter och äventyret tar sin början.
I centrum för Óliver Laxes senaste film står musiken. Elektronisk och experimentell techno utgör kärnan i filmmusiken som kammat hem flera tunga priser, däribland priset för bästa filmmusik på Cannes filmfestival. Beatsen dånar genom salongen och försätter mig i ett transliknande tillstånd. Scenerna där karavanen rör sig söderut genom det karga ökenlandskapet är bakgrunden medan musiken spelar huvudrollen.
Efter de inledande, vidunderliga musikscenerna övergår filmen till en roadmovie, en sorts Easy Rider med Mad Max-estetik. Luis och Esteban bekantar sig med det gäng av udda typer de valt att följa efter. Det är en brokig skara utbölingar som funnit varandra i musiken. De kör dagarna i ända och om kvällarna delar far och son på den kvarvarande maten medan gänget tar LSD i sin van med högtalarna på högsta volym.
Marockos vidsträckta öken får agera fond för dramat som målas upp. Det marockanska folket får däremot bara delta som stereotypiska statister. Flyktingar längs ökenvägarna, bensinförsäljare på åsnerygg, en ensam fåraherde. Det är synd att inte landets invånare får gestalta en enda tredimensionell karaktär.
Genom knastriga radiosändningar följer man kriget som pågår i bakgrunden. De apokalyptiska nyhetsinslagen inger känslan av att filmen inte kommer att sluta lyckligt. Det ständigt accelererande beatet omsätter den känslan till ett stegrande tryck över bröstet. Medan kriget drar allt närmare börjar missödena att rada upp sig.
Filmen både inleds och avslutas med närbilder på de enorma högtalare som gruppen transporterar över Saharaöknen. Det är en passande hyllning till maskinerna bakom den musik som karaktärerna både lever och är villiga att dö för.
Sirât är storartad, episk och skräckinjagande. Mer än något annat är den gjord för att visas på bio. Att se den hemma hade varit att missa hela poängen. När jag lämnar salongen fylls jag av den tveeggade känsla jag ofta fylls av efter fantastiska biofilmer: Att det vardagliga livet inte räcker till i jämförelse med vad jag precis skådat, samtidigt som tillvaron gnistrar och sprakar mer än vad den gjorde bara någon timme tidigare. Det är känslan jag är ute efter när jag köper min biljett. Det är vad bio kan och bör vara.
