Ai är ett allt vanligare inslag i skolan, vardagen och på jobbet. Men vad händer med kulturen, och med samhället, när produkten är viktigare än skapandet? Bea Lignell skriver om vad som går förlorat i när det färdiga verket är det enda som ses som värdefullt.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
En niondeklassare skriver på sin dator i bakre delen av klassrummet, med koncentrerad blick och bestämda, snabba knapptryck. Som läxhjälpare nickar jag nöjt medan mina kollegor och jag fortsätter att cirkulera elevernas bänkar, väntandes på en uppgivet knarrande stol, en suck och slutligen en besegrad nickning efter hjälp.
Sucken blir emellertid min egen när jag rundar niondeklassarens plats för en bekant syn: En enda flik öppen på datorn bestående av ett kortfattat samtal med Chat GPT, följt av en färdig uppsats om boken eleverna läst i svenskan.
Lika ooriginellt är försvaret: Det är mina idéer, den bara hjälper mig få ner dem. Det är fortfarande min text. Men att själv definiera ordvalen, exemplifiera påståendena eller i egna ord förklara hur slutsatserna nåddes går inte. Källor och sidhänvisningar tänkte eleven hitta genom att fortsätta konversationen med Chat GPT. Och plötsligt får jag motstå impulsen att svepa en inbillad sjal runt axeln för att sedan försvinna i ett moln av ekologisk parfym. En trehövdad best bestående av teknofobi, kulturkonservatism och någon muterad form av Waldorf-filosofi vaknar till liv i mig.
Oron jag känner blir plågsam av banaliteten i framtidsscenariot den utgår från. Det är ingen actionfylld apokalyps som verkar närma sig, utan ett pinsamt kollektivt förfall i förmågan till kreativt tänkande, källkritik och självständig medieanalys. Något det är svårt att föra en seriös diskussion om när domedagens ryttare utgörs av fenomen som Fruit Love Island på Tik Tok.
Att niondeklassare inte själva skriver sina uppsatser, men ändå betraktar texterna som deras egna, är ett lättare symptom att ta på allvar. Det har blivit rumsrent att begära en slutprodukt och därefter påstå sig ha tillverkat den, eftersom skillnaden mellan att få en idé och faktiskt jobba för dess förverkligande har suddats ut. Det enda upplevda syftet är det färdiga verket, inte arbetet som möjliggör det.
Med det synsättet som grund är det självklart bästa tillvägagångssättet att outsourca sitt tänkande och automatisera processen. Från alla andra perspektiv är det valet dystopiskt. För om skapandet bara betraktas som ett hinder inför färdigställandet så är alla former av ansträngning ett lidande utan mening. Det tidskrävande, detaljnära arbetet i kärnan av såväl konst som forskning hör inte hemma i en värld där bara effektivisering prioriteras.
Även som uppenbar övning i språkbruk är det klart att en uppsats i grundskolan kan kännas meningslös i stunden. Men just den frustrationen, när den följs av självdisciplin och kreativitet, fyller det bredare syftet. Där förtjänas stoltheten, och där formas en identitet grundad i självtillit.
