Kazem och Den Röda Isbjörnen

- in Nyheter

Svalbard är en plats där människors öden och äventyr i stor utsträckning hänger samman med öns klimat och terräng. Dock har Svalbard en speciell plats på den juridiska kartan, vilket vid flertal tillfällen har inneburit en del hjärtskärande historier. Den kanske mest kända handlar om Kazem och Den Röda Isbjörnen.

Kazem är från början iransk medborgare. Av anledning som jag inte känner till flyttade han till Norge och försökte få uppehållstillstånd. Detta gick inte, och istället för att leva illegalt i Norge tillsammans med sin familj valde Kazem att bosätta sig i Longyearbyen och där fortsätta asylprocessen.

Försöken att få norskt uppehållstillstånd misslyckades, vilket gjorde att Kazem vid färd till det norska fastlandet löpte risk att redan på norsk flygplats mötas av polis och bli satt på ett plan till Iran. Det är detta faktum  som gör valet av Svalbard som uppehållsort under asylprocess olyckligt: allt går nämligen via Norge.

Kazems situation kunde kortfattat beskrivas enligt följande:

* Han fick inte norskt uppehållstillstånd.

* Åkte han till Norge väntade utvisning till Iran

* Att ta sig från Longyearbyen utan att först landa i Norge går inte.

Resultatet blir nästan Kafka-likt, ett moment 22 där det vackra Svalbard blir ett fängelse omöjligt att ta sig ifrån.

Vad gör då Kazem i detta utsatta läge? Han beställer, i äkta entreprenörsanda, en röd liten buss från Tyskland och öppnar kebabkiosk, kallad ”Den Röda Isbjörnen”. Affärerna går bra och den nybakade resturangägaren finner en plats i Longyearbyens gemenskap. Dock lever han sitt liv utan att kunna ta del av de upplevelser som Svalbards natur kan erbjuda: risken för skador vill han undvika, i och med att han vid en olycka skulle vara tvungen att lämna ön, och således bli utvisad.

Historien slutade trots allt lyckligt. Kazem fick möjlighet att bosätta sig i Schweiz och bor nu så vitt jag vet där med sin familj. Jag har aldrig träffat honom eller sett hans kebabvagn, utan har fått historien jag beskriver ovan berättad för mig av Longyearbyens kyrkvaktmästare, pastor Tore. Vad Kazem gör nu vet jag inte, men jag hoppas att han har ett gott liv.