I slutet av augusti presenterade Tidöpartierna sitt lagförslag om informationsplikt för offentligt anställda. Det är en kontraproduktiv, farlig lag som urholkar förtroendet för staten, skadar samhällskontraktet och tvångsrekryterar offentliganställda som informanter, skriver företrädare för Lunds Socialdemokratiska Studentklubb (LSSK).
Sista augusti bekräftade regeringen och SD det nästa steget i sitt auktoritära politiska projekt – angiverilagen. Budskapet är glasklart: lärare, vårdpersonal, socionomer, statstjänstemän och andra offentliganställda riskerar att tvingas att ange några av samhällets mest utsatta människor.
Förslaget, som alltså går ut på att offentliganställda ska tvingas anmäla när de kommer i kontakt med personer som inte har uppehållstillstånd så att de kan deporteras, har väckt ramaskri från många håll. Skånska borgerliga politiker, med regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson i spetsen, har krävt undantag för sina anställda. Lärarnas fackförbund har i sin tidning publicerat en undersökning som säger att nio av tio lärare skulle bryta mot lagen. Sacos ordförande kallar angiverilagen ett direkt hot mot samhällskontraktet.
Reaktionerna är förståeliga. Förslaget är principiellt farligt. Utrikesminister Tobias Billström tog 2018 kraftigt avstånd från ett identiskt förslag från SD med kommentaren: ”Att införa ett angiverisystem […] hör inte hemma i Sverige utan är mer något som vi förknippar med länder som Östtyskland eller Nordkorea”.
Fem år senare har Moderaterna övergivit denna insikt för regeringsmakten. Partiet har i regeringsställning pratat om ett s.k. ”paradigmskifte” i svensk migrationspolitik. Med utredningen av angiverilagen är det nu uppenbart att det stora paradigmskiftet som sker i svensk politik är ett annat. Det är ett skifte från det traditionella, fria svenska tillitssamhället, mot ett övervakningssamhälle – med reformer som vår egen utrikesminister anser hör hemma i diktaturstater.
Förslaget är dessutom kontraproduktivt. Det kommer inte – som regeringen och SD påstår – leda till att fler utvisningar skulle verkställas. Däremot kommer färre människor att uppsöka livsviktig vård, färre barn gå till skolan och tilliten till staten urholkas.
Välfärdens och statsförvaltningens huvuduppgifter ska vara att hjälpa allmänheten. Den föreslagna angiverilagen avslöjar dock att regeringen har en fundamentalt annorlunda syn. En vårdinrättning ska inte längre bara vara en vårdinrättning, en skola inte längre bara en skola. Lärarnas och vårdpersonalens uppdrag blir omöjliga att utföra om regeringen tvingar dem att rapportera sina medmänniskor, istället för att fokusera på sina huvuduppgifter. Elever i skolan och patienter på landets vårdinrättningar måste kunna ha förtroende för att anställda i första hand är där för att utbilda dem eller ta hand om deras hälsa. För att välfärden ska kunna fungera krävs en verksamhet som är byggd på tillit snarare än övervakning och kontroll. I stället för att klåfingrigt försöka öka den politiska kontrollen över statsförvaltningen borde regeringen istället se till att välfärden får de resurser som den skriker efter.
Utrikesministern har helt enkelt rätt. Regeringens förslag är som hämtat ur gamla Östtyskland: det är en kontraproduktiv, farlig lag som urholkar förtroendet för staten, skadar samhällskontraktet och tvångsrekryterar offentliganställda som informanter. Framtidens samhälle måste tvärtom bygga på ett starkt samhällskontrakt, där Sveriges lärare får undervisa barn, Sveriges vårdpersonal får hjälpa våra sjuka och välfärden är en garant för frihet och hälsa – inte ett angiverisystem. Alla barn har lagstadgad rätt till att gå i skolan. Alla sjuka har rätt till vård. Men i det Sverige som Kristersson och Åkesson vill bygga ska statsanställda tjalla på människor som nyttjar sina lagstadgade rättigheter.
Hans Gustafsson, kampanjutskottet LSSK
Alexander Losjö Dahlström, ordförande LSSK
Hugo Ung, kassör LSSK
