Många drömmer sig tillbaka till folkhemmets tidevarv som en plats där landet fungerade som bäst. Nu försöker partierna inom Tidöavtalet kapitalisera på den romantiska bilden, men utan den jämlikhet som folkhemmet representerar. I stället plockar Tidöpartierna ut folkhemmets mer bakåtsträvande och begränsande aspekter. Det menar studenten Rebeccca Skogsgårdh.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
Få har nog missat Tidöpartiernas budskap om att ”göra Sverige bra igen”. Och vi är många som kan enas om att mycket i Sverige kan bli bättre. Skillnaden ligger i hur man ska gå till väga. För Uffe och kompany är svaret enkelt: Vi ska anamma det sämsta ur dåtiden och gå emot allt som byggde den svenska välfärden. Knappast logiskt.
Det är 60-tal och folkhemmet kulminerar. I skolan råder kunskapsglädje, på äldreboendet är personaltätheten hög och ute på gatorna samlas ungdomar med framtidstro. För många är detta en politisk utopi, och Tidöpartierna är inget undantag. Men de har inte förstått någonting om folkhemmet. För inte var det friskolereformen eller en kulturkanon som skapade en skola i världsklass. Det var inte privatiseringar och new public management som gjorde vården trygg. Och det var inte sänkt skatt och marknadshyror som frambringade klassresornas Sverige.
Skolan fungerade därför att den var likvärdig. Ingen bekymrade sig över att inte få plats på den populäraste friskolan, utan alla gick på den närmaste – för den var tillräckligt bra. Elever med olika bakgrund blandades. De lärde sig om och av varandra, och enades genom framtidsdrömmar. Lärarna hade ork och utrymme att ge dem detta, för de var inte stressade över nedskärningar eller press att sätta glädjebetyg. Och i skolan fick man lära sig även om nya litterära verk: Till och med den kontroversiella Pippi Långstrump.
Resten av samhället verkade i samma anda. Man byggde bort bostadsbristen och införde hyresreglering. I miljonprogrammets lummiga områden bodde kamreren granne med industriarbetaren och den infödde svensken med invandraren. Deras barn lekte med varandra utan rädsla för visitationszoner, för att så småningom växa upp till tonåringar som demonstrerade, använde låneord och konsumerade ungdomskultur. Det chockerade säkert några tanter, men ingen politiker försökte på allvar censurera detta. Och de chockade tanterna fick bra äldreomsorg, för undersköterskorna var många och arbetade efter andra principer än effektivisering.
Allt var givetvis inte felfritt heller under folkhemmets era, och hård kritik ska riktas mot de förlegade värderingar som rådde. Men folkhemmet hade en annan anda av solidaritet och nytänkande. Människor var inte rädda för förändring på samma sätt som i dag. Samhället gick framåt – upprörda röster höjdes och efter hand kom politiska beslut som moderniserade Sverige. Nu går vi i stället bakåt. Förslag som backar utvecklingen läggs på bordet. Regeringen och deras backseat drivers utmålar Sverige som i behov av räddning från en socialistisk extremism som inte finns. Tvärtom – Sverige har gjort sig av med mycket av sin socialism. Välfärden säljs ut till privata aktörer och arvsskatten är ett minne blott.
De allra sämsta russinen, med andra ord, är de russin som Tidöpartierna har plockat ur den stora kaka som heter folkhemmet. Den gamla tidens värderingar – som redan då sjöng på sista versen – är det folkhem som ska återinföras. Inte det folkhem som gav tusentals judar en fristad och inte det folkhem som vågade beskatta de allra rikaste.
Tydligare än någonsin blir det att Tidögänget har kapat idén om folkhemmet till ett kallt samhälle där det ska mätas, räknas och rättas i led. Där vi ska ange varandra och vara misstänksamma mot allt nytt. Tydligare än någonsin blir det att Sverige faktiskt behöver ett nytt folkhem. Ett folkhem som är socialistiskt, jämlikt och framåtblickande – för det är folkhemmet.
Rebecca Skogsgårdh, juriststudent vid Lunds universitet
