En utbytestermin lovar magi – men levererar ibland något helt annat. Lundagårds utbyteskrönikör Elsa Jansson reflekterar över när verkligheten skapar berättelsen, och varför det inte är så dumt.
Många gånger i livet har jag känt mig som den stereotypiska dumma turisten. Jag bokade en gång en båtutflykt på Bali, som lovade turkost vatten och färgglada korallrev. Istället visade sig det vara en invasion av turister med selfiesticks desperata att föreviga vad som liknade en mört. Mitt liv har varit fyllt med såna knöliga turistupplevelser, präglade av känslan av att jag borde tycka det är roligare än vad jag gör. Det känns nästan som att jag blir betygsatt, som någon står bredvid och säger “Vi ser att du är tacksam… lite mer nu tack!”
När jag flyttade till Melbourne för en utbytestermin trodde jag att upplevelsen skulle vara helt annorlunda: man bosätter sig, blir vän med lokalbefolkningen.
Min resa till Phillip Island, en ö utanför Melbourne, visade mig snabbt att jag var turist även här. Alla hade rekommenderat mig och mina kompisar att åka dit, och vilka var vi att säga emot?
Dagen erbjöd fina stränder och söta koalor, men höjdpunkten skulle vara den berömda ”pingvinparaden”. Enligt biljettsidan skulle pingvinerna kravla upp ur vattnet vid solnedgången, say no more tänkte vi.
Vi insåg dock snabbt när vi kom dit hur fel våra förväntningar var. Vi klev in i en stor byggnad, full av människor, där stånd sålde överprisade popcorn och blänkande souvenirer. Någonstans mellan barnskrik och lukten av varmkorv började hoppet av att vi skulle få uppleva en autentisk naturupplevelse dö.
Väl ute på stranden möttes vi av läktare med kalla, blöta stålbänkar som lovade både bortdomnad bakdel och potentiella urinvägsproblem. Vi satt i kylan och väntade. Och väntade. Efter två timmar kisade vi mot vattnet och såg pingvinerna som hasade upp. Eller det var det jag antog att jag såg: De var pyttesmå och nästan omöjliga att se.
500 stelfrusna turister och ett gäng minipingviner. Skrattet gick inte längre att hålla inne.
I efterhand är det bästa med Phillip Island varken stränderna eller koalorna, utan snarare den misslyckade pingvinparaden. Det är upplevelsen jag oftast berättar om och alltid skrattar åt.
Det som gör en utbytestermin minnesvärd handlar ganska lite om att bocka av en “att göra”-lista. Snarare är det möten med verklighetens oväntade stunder som fastnar i minnet, stunder som ibland är frustrerande men ofta roliga. Det oförutsägbara rubbar bilden av hur saker förväntas vara, man släpper taget om perfektionismen och börjar njuta mer av det man faktiskt gör. Med den lärdomen i bakfickan rekommenderar även jag Phillip Island – ta bara för guds skull med sittunderlag och kikare om du ska spana på pingvinerna.
