Studentkårers största utmaningar handlar om trovärdighet och bekvämlighet, inte sänkt kompensationsstöd, skriver Kaspian Persson i sin slutreplik.
Det här är en debattext. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
Kårernas uppdrag regleras tydligt i lag, vilket kårerna inte är främmande för att påpeka. Däremot står det inget om att de ska arrangera evenemang utanför sitt uppdrag, framförallt inte med förlust. Det är inte trovärdigt att göra en stor poäng av att man är underfinansierad samtidigt som man bränner pengar på aktiviteter utanför sitt grunduppdrag.
Jämförelsen med Lupef handlar inte om att kårerna inte borde få några bidrag alls, vilket heller aldrig har påståtts. Det handlar om att Lupef är förmögna att bygga engagemang utan större statliga bidrag. Samhällsvetarkåren har en mycket större budget än Lupef med heltidsanställda. Trots det lyckas de inte fylla sitt eget fullmäktige. Även om Lupef inte har samma lagstadgade uppdrag som kåren har, visar jämförelsen att kårerna faktiskt har mycket att lära av de föreningar som inte drivs med statligt stöd. Bristen på engagemang löses inte genom den konstgjorda andningen som det statliga stödet faktiskt innebär.
Det blir ännu märkligare när Samhällsvetarkårens ordförande hävdar att Lupef har lyxen att bara göra roliga och givande saker, vilket kåren inte har. När till och med kårens ordförande indirekt skriver att det är tråkigare att vara medlem i kåren än att vara medlem Lupef blir en sak väldigt tydlig: det saknas viktiga incitament för att engagera medlemmar.
Ordföranden har nämligen rätt. Det blir väldigt sällan roligt eller givande att engagera sig i något man tvingats in i. Det informella tvånget att vara medlem i kåren (som ingen av parterna bemödade sig att bemöta) och bekvämligheten som det medför skadar engagemanget i kårerna. Det ligger inte i kårernas intresse att prata om kårtvånget som tillkommer med medlemskapet i Studentlund, för varför skulle de? De får medlemmar som lydigt betalar sin medlemsavgift utan några motkrav. Perfekt, tycker kårerna.
Den inställningen är deras huvudsakliga problem, inte att bidraget till kårerna sänks.
Dessutom är sänkningen av kompensationsstödet i förlängningen ett avskaffande av höjningen som kom under pandemiåret 2021. Höjningen kom alltså till på grund av pandemin, det är en bild som regeringen har och en bild som SFS åtminstone hade 2024. Anledningen till att regeringen sänker stödet nu är för att pandemin är slut, därför bedöms det att de extra pengarna inte längre behövs. Det kan man tycka vad man vill om, men det är tveklöst något som SFS och Lus ska känna till (allt annat vore tjänstefel). Det är mycket oärligt att undanhålla premisserna bakom sänkningen och samtidigt hävda att studentdemokratin är hotad eller att jämföra folkvalda politiker med Putin. Varför gör de på detta viset?
Svaret på frågan är enkelt: man gynnas av narrativet att regeringen är ond och att det är synd om en själv. Då spelar det ingen roll om bidraget var knutet till en pandemi som tog slut för tre år sedan.
Det är uppenbart att ingen organisation någonsin kommer vara nöjd när den får mindre pengar och samma gäller för våra kårer. Men det är skillnad på att vara besviken, och att vara oärlig. Kårernas ohederliga gnäll visar att deras största brist inte är pengar, utan snarare trovärdighet.
Läs mer:
Politisk krönika: Våra studentkårer är bidragsberoende
Replik: Kritiken mot kårerna saknar verklighetsförankring
Replik: Kontexten som försvann och pengarna som följde efter
