När Lundagårds utbyteskrönikör Agnes Moulettes Melchert återvänder till Lund efter en termin i Bergen är det mesta sig likt – ändå känns förändringarna stora. Även i ett grannland kan utbyte förändra en student, visar det sig.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Längs med motorvägen utanför fönstren tornar omisskännliga varukedjorna upp sig. Jag sitter på bussen på väg till Lund efter min utbytesterminen i Bergen. När vi passerar gränsen byter affärerna namn: Plantasjen blir åter Plantagen, Elkjøp till Elgiganten. Små och betydelselösa förändringar som knappt borde vara märkbara.
Norge och Sverige är lika varandra. Det finns ingen kulturchock och att återanpassa sig borde inte vara något problem. När jag kliver av med resväskorna på Lunds station är det mesta precis som förr. Ändå känns det inte så.
Plantasjen eller Plantagen, det verkar vara samma, men för mig tycks skillnaderna vara större än några bokstäver. Hade kontrasten mellan hem- och utbytesland varit mer uppenbar skulle det nog vara mer legitimt att det känns underligt att komma hem. De första dagarna går jag runt och packar upp med en diffus overklighetskänsla som gör mig trög och ineffektiv.
Först när min lägenhet börjar se ut som vanligt igen inser jag vad som är annorlunda i den: Det är jag.
Självklart är det samma person i spegeln, ändå är jag inte den jag var före utbytet. Tidigare trodde jag att det krävdes större geografiska och kulturella skillnader för att utbytet skulle framkalla förändring, men nu har jag insett att det snarare handlar om vilka människor man möter och vem man blir med dem.
Tack vare alla fina personer jag har mött och de stunder vi har delat är resväskorna inte bara fullpackade med regnkläder, utan också med tilltro. En tilltro till min egen förmåga och person. En tilltro till att saker löser sig och att andra finns där för att hjälpa till – och att jag i min tur kan hjälpa dem, i (mycket!) vått och torrt.
Det känns sorgligt att utbytet är över, det går inte att förneka. Samtidigt är jag tacksam för sorgen, eftersom den innebär att utbytesterminen har varit betydelsefull. På fem månader har jag funnit nya vänner, ett nytt språk och en ny självkänsla. Lund ser likadant ut som för ett halvår sedan, men jag återvänder som en ny person med en annan blick på stadens möjligheter.
