Att studenter förirrar sig bland aktiefonder istället för kroggator är lika trist som förutsägbart. Vill man att unga inte ska leva för att spara, är det dags att göra upp med en osund politik, tycker Lundagårds politiska krönikör Olof Wärmländer.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
I januarimörkret lyser bara instagramflödet. I ilfart flyger finansinfluencers förbi. Binda räntan? Köpa aktiekurs på discord? Monotonin bryts bara av vänstersossen Daniel Suhonen. Hans diagnos är enkel, budskapet entydigt: När samhället sviker sina unga återstår bara kall börsindividualism. Suhonen är arg, och hans ilska berättigad. Likaså är min, för ansvaret för den pengabesatta ungdomen är lika mycket hans som någon annans.
Börsmentalitet hos unga är en rationell reaktion på en önskan att vara spontan i vuxenlivets start, då man söker jobb eller ska bilda familj. Så mycket är uppenbart – med pengar följer trygghet och möjligheter. Samtidigt vittnar ett överdrivet sparbeteende om något osunt, då slantar från CSN ju egentligen syftar till att ge studenter en meningsfull och givande studietid, snarare än att vara en statlig subvention för en kontantinsats.
Vari står då det osunda att finna? Svaret är uppenbart: Spontanitet har i Sverige gjorts stört omöjligt utan pengar på banken. Den svenska bostads- och arbetsmarknadspolitiken, som enkelt sammanfattat gynnar de som står på insidan på bekostnad av de som råkar stå utanför – är skräddarsydda för att massproducera unga börshajar. Lycka till med att vara spontan i jakten på bostad eller arbete om du som 25-åring står utan en välfylld bössa. Med en bostadskö som mest fungerar som ett hån mot oss födda efter 1980 och en arbetsmarknad vars trösklar gör enkla påhugg få och osäkra, är det enda rationella beteende som återstår att lyda excelarkets logik.
Antingen är man på in- eller utsidan, och vid utanförskapets avgrund vill ingen stå. Alltså tar man saken i egna händer, och med börsens kalla logik håller man avgrunden på avstånd medelst sitt sparkonto. Själv när jag en dröm om ett litet hus med fruktträdgård någonstans längs Stockholms södra tunnelbanelinjer. Lycka till med att spontana dig fram till det.
Jag föredrar ett samhälle där unga är spontana och vågar ta risker, om det så gäller en ny utbildning eller att finna ny kärlek. Vill man ha såväl barnfamiljer som lyckliga medborgare så är risktagande och lärdomarna som följer ovärderliga. Om det gått att få boende utan 20 år i bostadskö och det funnits jobb, om än lågavlönade, att betala det med så hade behovet av sparande och riskminimering i ungdomen minskat. Åtminstone jag hade stängt Excel och öppnat en Tuborg.
Det är synd att politiker på vänsterkanten är så oförmögna att se sambandet mellan sin egen politik och dess konsekvenser. Är du rädd för dina egna barn? undrar jag och Ulf Dageby. Vill man att unga och studenter inte ska bete sig som varelser av släktet homo economicus föreslår jag att man omprövar den politik som gör alternativen orimliga.
