Jullåtarna kan ta en tillbaka till svunna tider och tidigare hem. Lundagårds kulturkrönikör Moa Lindroth frågar sig vad som är hemma när man inte längre bor i staden man vuxit upp i.
Lund C. Jag står på perrongen och läser att Driving Home for Christmas-sångaren Chris Rea har gått ur tiden. Snälltåget som rullar in fylls med studenter, alla redo att lämna ett hem för att åka till ett annat. Det gemensamma målet skapar en respektfull atmosfär, ingen suckar eller tittar sig stressat omkring, alla står snällt och väntar när skidutrustning eller inslagna julklappar slängs upp på olika hyllor. Man hjälps åt. Det är sällan man befinner sig på ett tåg med känslan av att alla passagerare hör ihop. Vissa tentapluggar, någon ser en film, en annan sover oergonomiskt mot en utlånad axel.
Utanför tågfönstret passerar stad efter stad, skog efter skog – mörkret förvandlar allt till ett. När vi anlänt till slutstationen följer en insikt med mig av tåget. Den fortsätter att växa, ända tills den förpestar jultraditionerna som det är meningen att jag ska ägna mig åt. Stockholm är inte hemma. Låten har fått mig att fundera över vad hem är, hur mycket Lund har kommit att betyda. Att förflytta sin vardag och spendera mycket tid på en plats påverkar inte bara känslorna för den platsen, utan också för andra platser. Hemvändarölen några dagar senare smakar förljuget.
För full transparens: Jag är uppvuxen i en så avlägsen del av Storstockholm att det brukar väcka debatt huruvida den får räknas med. För att alla ska hålla sams kan jag svamla om mer centralt belägna ställen. Sånt som av olika skäl ligger mig varmt om hjärtat. Guldbron. Entrédörrarna till Kulturhuset där gubbarna köar innan öppning för att få komma in och spela schack. Tomteboda, Lill-Jansskogen och Älvsjömässan.
Jag har älskat så många platser i den där staden. Rötterna ligger djupt, så som det lätt blir när man bor länge någonstans. Oavsett var man växer upp är de där rötterna en vacker sak – en möjlighet att få sprida ut sig och samtidigt kunna återvända om det skulle gå snett.
Vad ser ni framför er när ni hör ordet hemma? I mitt huvud dyker omslaget till boken Att komma hem ska vara en schlager upp först. Men om man bortser från det har hemma alltid varit Stockholm. En hägring – den stad jag har rört mig mot i tanken. Det är inte sant längre. Troligtvis är det en del av att ha blivit vuxen. Att ha valt egna, nya platser som ersätter det som en gång var givet.
När jag hör Driving Home for Christmas ett par veckor efter att Chris Rea somnat in blir det tydligt. Det är Lunds gator jag ser framför mig. Universitetsbiblioteket, cykelkedjor som hoppar och mikrovågsugnar på rad. Välkomna hem.
