I Marjolijn Prins senaste dokumentär får vi följa den unga akrobaten Fanta. Som publik får man följa hennes resa som kantas av både tvivel och viljestyrka.
Marjolijn Prins Fantastique följer fjortonåriga Fanta Turbin i Guinea, som drömmer om en framtid i cirkustruppen Amoukanama. När akrobatikstjärnan Balla Moussa Bangoura återansluter till hennes lokala träningsgrupp efter en tid i USA och berättar att han letar efter personer för en turnérande föreställning, ser Fanta möjligheten för det sällsynta tillfället det är. Det finns inga alternativ eller genvägar: Hon måste bevisa att hon förtjänar en plats.
Dokumentären är en varm berättelse om att övervinna sina odds och sitt självtvivel, under nedtryckande omständigheter men omgiven av ovillkorligt stöd. I sin vardag balanserar Fanta motstridiga ideal om hård träning, idogt skolarbete, omhändertagandet av sin sjuka mor, och den aldrig sinande mängden städning som krävs i hemmet. Förväntningarna är ändlösa och hon själv alltid otillräcklig som ung, klen och flicka.
Familjen skakar på huvudet när hon klagar på värkande muskler, ger henne välmenande men hårdhänt massage och ber henne att inte försumma sina studier alltför mycket. De unga männen i akrobatikgruppen ser oförstående på hennes oregelbundna närvaro under träningspassen och förklarar hur hon måste bli starkare, uthålligare och helt enkelt bättre. Samtidigt besitter hon en obeveklig envishet som tar henne genom både fysisk utmattning och mental trötthet.
Vattnet befriar och vattnet fångar. Vattnets genomgående närvaro följer Fanta i rollerna av tystlåten vän, hennes källa till styrka och som en manifestation av hennes inre strider. Det rinner med tvålen nerför benen vid tvättkaren, trycker tungt ner den fyllda plasthinken mot huvudet, skvalpar i glaset hon bär in mot sin mammas mörklagda sovrum. Samtidigt ryter vågorna fritt mot stenarna vid stranden, regnet droppar mjukt från bladen i skogen, havet speglar natthimlens stjärnor och Fanta torkar svetten ur pannan där hon tränar precis intill.
Lika mycket som en dokumentär är Fantastique en saga, men de magiska elementen har en urgröpande effekt: Självlysande vatten i fluorescerande grönt, lila och blått, Fanta i en självlysande klänning ståendes i skogen, ett rosa sken under Fanta där hon balanserar benen över huvudet vid en träningssession på stranden. Den intima realismen offras till förmån för en dekorativ konstnärlighet där symboliken ringas in, pekas ut och färgkodas som för säkerhets skull. Det är synd att en annars så välgjord film inte vågar lita fullt ut på sin publik.
Berättelsens hjärta och själ är dess huvudperson, och Fanta Turbin som människa är minst lika inspirerande som historien hon företräder. Marjolijn Prins fångar i sin tur som regissör både hennes sårbarhet och ofattbara styrka med obeveklig empati, utan att dramatisera vare sig hennes lågmälda personlighet eller händelseförloppet. Ankrad i sin drömska realism är Fantastique en vacker berättelse om ambition, gemenskap och självtillit.
