(Sp)export till London

Spexet Djingis Khan hade premiär redan 1954. Nu tar sig den anrika uppsättning över Nordsjön för att uppföras på Shaw Theatre i London.

I Stora salen på AF-borgen råder ett sådant där härligt, organiserat kaos som bara syns dagen innan en premiär. Djingis Khan, skriven av bland andra Hans Alfredson, hade sin första redan under Lundakarnevalen år 1954.

Ändå är det en sorts premiär som väntar Lundaspexarna. För första gången på 40 år spelas spexet på engelska. Efter föreställningarna i Lund den 25–26 augusti går färden västerut och avslutas i teatermekkat London.

Det märks att Lundaspexarna firar 140 år och satsar stort. Turnéskåpbilen, som i våras satte kurs mot Kalmar ska nu rulla genom kontinenten och tunneln under Engelska kanalen hela vägen till Shaw Theatre vid King’s Cross. Bakom ratten nästa vecka sitter Tbea Westin, orkesterchef och – inofficiellt – ”grogg-och-percussion-chef”. Med sig har hon instrument och rekvisita, en last som möjligen kan väcka frågor vid gränsen.

– Massor av pilar och svärd, även om de är fejk, kan nog vara det mest otippade för tullen. Men vi har fyllt i en tulldeklaration, säger hon.

Det som oroar något mer är vänstertrafiken.

– Jag tänker att jag helt enkelt får ta det lugnt, och kanske kolla på en simulering i förväg.

Majoriteten av de spexare som utgör det nästan hundra personer stora manskapet tar emellertid flyget. Väl framme ska de inkvarteras på olika hostel runt om i London. Resan finansieras av Lundaspexarnas egna intäkter och sponsorer, men också genom en turnéavgift som deltagarna själva betalar.

Att ta ett Lundaspex över Engelska kanalen kräver dock mer än tulldeklarationer och turnébilar. Föreställningen måste också bli begriplig på bortaplan.

Som tur är har Lundaspexarna inte behövt göra allt från grunden.  Som bekant översattes Djingis Khan till engelska redan år 1986, och spelades därefter  i USA. På så vis är det inte bara Lundaspexarna som har  jubileum – det är också 40 år sedan Djingis Khan lärde sig engelska.

– Vi ville fira detta genom att ta spexet vidare till en engelskspråkig plats som vi inte tidigare besökt, och då kändes London perfekt, säger Ruben Persson, som både regisserar föreställningen och spelar rollen som Sulitelma av Samarkand.

Det redan översatta manuset har varit till otroligt stor hjälp. Ruben Persson beskriver det som att ensemblen i princip har fått ”dubba sig själva”. Mycket av humorn fungerar enligt honom förvånansvärt bra på engelska, men i de fall skämten bygger på lokala referenser har dessa anpassats till en brittisk publik. 

I den svenska versionen beskrivs exempelvis Samarkand som ”Asiens Eslöv”. På engelska har staden i stället blivit  ”Asiens Luton”.

– Men det återstår givetvis att se vad publiken själva tycker om humorn, säger Ruben Persson och skrattar. 

När Lundagård får se en del av genrepet tycks språkbytet åtminstone inte ha sänkt tempot. Replikerna levereras på klassisk humoristiskt brittisk engelska. Undantaget är den svenske korsriddaren Karl-Oskar Persson, vars utpräglade svengelska kryddas med svenska svordomar som tycks fungera på alla språk. Resultatet för tankarna stundtals till Monty Python. 

I rollen som eunucken Neifar [uttalat ”nej far” reds. anm] – på engelska omdöpt till det inte särskilt subtila ”Nosir” – syns Jan M. Bussén. Hans imponerande falsett visar sig mycket riktigt kunna hålla jämna steg med orkesterns pampiga ackompanjemang.

– Jag gillar att min karaktär är korkad och pratar ljust, säger han.

Trots språkbytet är det fortfarande ett 72 år gammalt spex som snart ska möta Londonpubliken. Enligt Ruben Persson finns det mesta av 1954 års manus kvar än i dag, även om föreställningen förändrats genom åren. Den engelska uppsättningen ligger nära den svenska versionen som spelades i våras. 

Men när ett manus överlever i sju decennier uppstår också frågan om hur väl all humor åldras. Djingis Khan har tidigare mött kritik för stereotypa framställningar av östasiater, och även i Lundagårds recension av vårens uppsättning väcktes frågan om hur mongoler och muslimer porträtteras. 

Ruben Persson ser däremot inte spexet som en samhällsanalys. 

– Ett spex är ingen analyserande typ av humor, utan det ska helt enkelt underhålla. Eftersom föreställningen stått sig så länge är det ett kvitto på att den är uppskattad. Med det sagt är det självklart inte tänkt att någon ska ta illa vid sig.

Någon historielektion är det inte heller frågan om. 

– Man har ju tagit sig stora friheter eftersom tanken är att det ska vara roligt och studentikost, men det finns absolut en historisk förankring. En expert på mongolisk historia hade däremot säkert hittat en hel del att säga till om, men föreställningen syftar inte heller till att vara historisk korrekt.”

Vilka som faktiskt kommer sitta i teatersalongen i London återstår delvis att se. Förman Love Darte siar en blandad publik, men tror att utlandssvenskar kommer att utgöra lejonparten.

– Vi har haft kontakt med olika nätverk för Londonboende svenskar, däribland Svenska kyrkan i London, och annonserat. Vi vet redan nu att en alumn från 80-talet som numera bor i London kommer och tittar. 

Någon direkt brittisk motsvarighet till ett lundensiskt studentspex känner Love Darte inte till. För de renodlade britter som hittar till föreställningen lär konceptet alltså vara närmast obekant. 

Lundaspexarna överväger därför en mer handgriplig marknadsföringsstrategi. 

– Vi funderar på att gå ut på stan och ”ragga upp” främlingar till att gå på föreställningen. 

Kung Charles kanske hade varit en kandidat?

– Ja, vi får ställa oss utanför Buckingham Palace, skrattar Love Darte.

Huruvida kung Charles dyker upp på Shaw Theatre återstår att se. Klart är åtminstone att ett stycke lundensisk humor snart ska passera både tullen och Engelska kanalen.

Djingis Khan spelas den 4 september kl. 19:00 lokal tid på Shaw Theatre i London.