Ett nygammalt modeord har börjat spridas på sociala medier. Termen chic har blivit ett ord som kan användas om allt från det som står på frukostbordet till att beskriva religiös hängivenhet. Men oavsett vad avsändaren vill förmedla finns det en sak som är säker: om allt är chic är inget längre chic.
Detta är en krönika i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Det som anses vara chic på Instagram varierar från baristacontent som “kinda chic to take a pic of every matcha you make” till det religiösa “kinda chic to follow Jesus”. Oftast är det vardagliga sysslor, aktiviteter och göranden som ska vara relaterbara. Trenden och dess anammare vill kort sagt finna det eleganta i det banala och självklara.
Termens användning avgörs givetvis i hög grad av den enskilda individen. Men om det vi alla upplever från dag till dag är chic, råder det ingen tvivel om att vi urvattnar ordets innebörd. Med trendens popularitet har termen i princip blivit ett meningslöst ord. Istället för att syfta på det sofistikerade och smakfulla bombarderas mitt flöde istället av lättsmält trams från normies. “Kinda chic to live in New York City” skriver en tjej över en bild av skylinen; hon bor i en av världens största städer, det finns inget chic eller unikt med det överhuvudtaget.
Detta utspel kan förstås läsas som “snubbe sur över trend”. Vilket är välgrundat, och jag håller med, eftersom jag har en otrolig självinsikt. Det chicaste enligt mig är dock att inte kasta sig över varenda klyschiga idé. Överdrivet deltagande känns snarare som chichetens antites. Allt det här känns som girlie-motsvarigheten av ungkarlars svartvita bilder på lejon med citat som: “Be humble, stay honest and hustle hard”.
Något som jag borde finna tröst i är att trendcykeln mekanismer även kommer att leda till denna flugas slutgilitga död. Därför är det kanske lite meningslöst att överreagera, då det snart kommer något nytt som jag kan gorma över.
Men är det för mycket begärt att ställa några som helst substantiella krav på det vi sprider online? Den låga tröskeln kanske är hela syftet med att delta; att det ligger något demokratiskt i att vi alla får ta del i det aktuella, hur banalt det än är. Även om det bara förstärker algoritmens position i dess mål att döda det individuella uttrycket.
Om vi bortser från det faktum att alla får vara med, är unikumets död det verkligt intressanta. Vad händer när den enda relevanta erfarenheten är den som är relaterbar? Naturligtvis har normies, vars existens består av att aktivt försöka vara ordinära, alltid funnits. Idag svider det dock extra hårt när denna grupp anammar termer som tidigare använts för att förtydliga avgränsningen till dem. Därför är trenden i sig inte chic.
