Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Måndagen den 21 september gick elever och lärare i en förort till Paris samman för att protestera mot personalbristen på sin gymnasieskola. Deras lokala protest spred sig som en löpeld över landet, till en rörelse som nu är omöjlig att ignorera. Fredagen den 9 oktober hade över en kvarts miljon demonstrerat runt om i landet under veckan.
Gymnasieelever står i förgrunden, och kräver omfattande reformer av utbildningssystemet. Bland annat begär de en krisplan för renovering av skolbyggnader, massanställning av ny personal, fler platser inom högre utbildning och ökad jämlikhet mellan skolor i förorter och innerstäder. Efter tre veckor av demonstrationer bemöttes kraven delvis, med löften om förändringar från både utbildnings- och premiärministern. 3000 vikarier ska tillsättas akut och flera hundra nya lärare anställas.
De franska studenterna minns något som många av oss i Sverige verkar ha glömt; att man inte måste nöja sig. Problemen de protesterar mot är på inget sätt unika för Frankrike. Brist på utbildade lärare och stora klasser kan kännas igen även här. Men vi saknar något som är avgörande för förändring – en tro på att vi har makt att påverka situationen.
Franska studenter vet att de har makt, för de är uppvuxna i en stark kultur av strejker och protester. De vet att man inte måste ha rösträtt för att kunna göra sin röst hörd. I Sverige saknas denna insikt. Här tycks vallokalerna vara den enda platsen där befolkningen engagerar sig politiskt. En gång vart fjärde år är alldeles för sällan.
Franska studenter vet att de har makt, för de är uppvuxna i en stark kultur av strejker och protester.
Orsaken till denna skillnad kan finnas i historien. I Sverige skedde övergången från monarki till parlamentarisk demokrati institutionellt. I Frankrike tog befolkningen makten med våld, och ända sedan dess fortsätter fransmännen påminna sina makthavare att deras plats i samhället är villkorad. När studenter samlas med flaggor och plakat på Place de la Bastille är det inte svårt att se det revolutionära arvet.
Medierapporteringen har dominerats av våld från båda sidor, med både tårgas och bränder. Protesterna är dock enligt studenter till största delen fredliga. Att fokusera på våldet anser de misskrediterar rörelsen och tar bort fokus från deras krav.
Jag vill dock vara tydlig – våld föder bara mera våld, och bör undvikas så långt det går. Att plundra butiker eller bränna ner ett stadshus hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.
Protesterna är ett rop på förändring från en generation som allt mer saknar framtidstro. De är del av ett större mönster som upprepas i Brasilien, Indien, Spanien och Albanien. Unga samlas på gatan och ställer frågan: Vem arbetar makten egentligen för?
Det har nu snart gått en månad, och istället för att avta fortsätter rörelsen växa.
Studenterna i Frankrike påminner oss att rådande ordning inte behöver accepteras bara för att det har institutionaliserats. Vi har makt att påverka, vi måste bara ta den (på vårt sätt).
