När jag kliver av tåget på stationen i Oxford möts jag av två enkla järnvägsspår, en grå himmel och ett lätt duggregn. Det första intrycket av studentstaden, där Indira Gandhi, Hugh Grant, J.R.R. Tolkien och Stephen Hawking en gång suttit i skolbänken, är inte särskilt imponerande.
Oxfords universitet är närmare tusen år gammalt och har, enligt sina egna uppgifter, omkring 60 000 sökande varje år.
Universitetet är världskänt och har en viss mystik över sig. Bilden färgas av romantiseringen i TV, film och litteratur. Men hur är det egentligen att studera här? Är prestigen och fördomarna bara en fasad, eller är Oxford den fantastiska plats som alla målar upp?
För att få den bästa möjliga förståelsen av livet i Oxford behöver jag prata med någon som bor och pluggar här.
Efter lite sökande online får jag tag på Eleonora Svanberg, doktorand i tillämpad matematik vid universitetet. Vi möts på en restaurang i stadsdelen Jericho. Det är samma område där skådespelerskan, och numera doktoranden, Emma Watson bor.
Oxford är, likt Lund, en bubbla.
Eleonora Svanberg hälsar med ett leende och en kram. Efter studier vid både Stockholms universitet och i Cambridge har hon nu landat i Oxford – och älskar sitt liv här.
– De toppar alltid cappuccinon med choklad i England. Jag tar gärna en utan, säger hon och slår sig ner vid det runda bordet.
Eleonora Svanberg är klädd i en mörkblå kortärmad polotröja och kostymbyxor. Förra året förlovade hon sig, och på vänster hand glimrar ringen.
Det går inte att undgå att Eleonora Svanberg är ambitiös och målmedveten. Redan på gymnasiet åkte hon till CERN, världens största partikelfysiklaboratorium, för att träffa kvinnliga forskare inom fysik. Sedan dess har hon grundat föreningen Girls in STEM för att skapa nätverk och inspirera fler tjejer att studera inom naturvetenskapliga, matematiska och tekniska utbildningar. Hon har även programlett och utvecklat en utbildningsserie för UR, skrivit och gett ut en bok, varit matteinfluencer och deltagit i Nobelbanketten.
– Jag brinner för två saker: fysik och matte – och att få fler kvinnor att välja yrket, säger Eleonora Svanberg.
Hon berättar om collegesystemet. Vid Oxford finns runt 40 olika college, som kan liknas vid våra nationer – fast på steroider. På nationerna i Lund festar vi i källare med klibbiga golv och dålig ventilation. Vi äter med udda bestick i korridorköket och håller hårt i den dyrbara tvättid vi lyckats boka en tisdagseftermiddag.
Collegen är självständiga institutioner med egna ekonomier och stora markinnehav. De finansieras genom intäkter från fastigheter, donationer, investeringar och andra tillgångar, såsom konst och antika föremål. Enligt The Guardian har stadens college tillsammans en förmögenhet på nästan 76 miljarder kronor. Kostnaden för att bo på ett college varierar, men ligger i regel runt 100 000 kronor per läsår, inklusive mat.
På ett college i Oxford ser studentlivet annorlunda ut än i Lund. Precis som på våra nationer bor, äter och festar studenter här – men under helt andra förutsättningar. Frukost, lunch och middag serveras i pampiga matsalar, och det finns personal som både tvättar sängkläderna och städar rummen. Behöver man privatundervisning av exempelvis doktorander, är det dessutom colleget som står för kostnaden – de gör allt för att du skall lyckas bra med studierna.
– Det är lite som ett glorifierat internat, säger Eleonora Svanberg.
Trots det menar Eleonora Svanberg att livet där inte är så fantastiskt som många föreställer sig.
– Man bor i korridor. Man delar kök, dusch och toalett med främlingar. Utan att gå in på för mycket detaljer så kan vissa inte bete sig, berättar hon och skrattar.
Collegen är till stor del ett system som är tänkt att underlätta studenternas studietid.
– I både Cambridge och Oxford är man huvudsakligen en student. Jag är Eleonora som pluggar matte. Det enda man ska behöva fokusera på under studietiden är plugget, säger hon, och syftar på all service som förekommer på collegen.
Att allt fokus ligger på studierna är främmande för mig som Lundastudent. I Lund väger studentlivsengagemang tungt i sociala sammanhang och livet utanför föreläsningssalen är minst lika viktigt som plugget. Min uppfattning är att studenternas identitet i Oxford till stor del präglas av vad de studerar och till skillnad från nationstillhörigheten i Lund verkar det college du tillhör inte spela någon större social roll.
Eleonora Svanberg bodde tidigare på Magdalen College, ett av stadens mest anrika. När hon frågar om jag vill ta en rundtur kan jag inte tacka nej.
Hon visar mig puben för masterstudenter. På väggen hänger en tavla målad av Pablo Picasso. Vi går också in i kapellet. Att ett college har en egen kyrka hör till vanligheterna. Det är svårt för mig att ta in. Kanske är det för att jag, som småstadstjej, blir imponerad av det mesta, men att skåla med öl intill en oskyddad Picasso-tavla känns för mig otänkbart. Men konsten, byggnaderna och servicen sätter ribban för prestigen kring Oxford. Det finns en uppenbar respekt för universitetet.
Vi går ut och på collegets ägor skymtar jag en flock dovhjortar.
– Ja, det är vår dovhjortspark. Mitt college slaktar dem ibland och serverar dem på fester, säger Eleonora Svanberg.
Hon berättar att det hålls sittningar i matsalen varje fredag. Längst fram i salen finns honnörsbordet, där får bara högre uppsatta personer och utvalda gäster sitta. Innan någon får slå sig ner läses en latinsk bordsbön. Det är med andra ord inte bordsskålar, ”Lambo” eller spex som sätter tonen för festligheterna här.
Eleonora Svanberg blir mitt första intryck av en Oxfordstudent och hon lever upp till alla mina förväntningar – och fördomar. En Oxfordstudent definieras av driv, framgång, spetskompetens och möjligheter. Att ha åstadkommit så mycket under så kort tid är en bragd, ingen självklarhet. Det krävs att man arbetar hårt, något som studenterna här är villiga att göra – och det krävs för att klara studierna.
För att få en klarare bild av skillnaden mellan Oxford och Lund träffar jag även Oscar Fredell. Han läser en master i finansiell ekonomi i Oxford och har tidigare studerat i Lund. Vi möts vid Oxfords motsvarighet till Ekonomihögskolan. Byggnaden rymmer bland annat en aula som invigts av och döpts efter Nelson Mandela, och i entrén sitter en rad välklädda receptionister. Det känns som att kliva in i en lyxig kontorsbyggnad. Oscar Fredell låter ingen tid gå till spillo och visar mig direkt runt i skolan, som han berättar har en mycket hög status i Storbritannien.
Eleonora Svanberg och Oscar Fredell studerar båda i Oxford. Foto: Elin Hilling
– Vissa företag rekryterar bara personer som har läst på Oxford eller Cambridge. Har man en examen från något av de universiteten behöver man inte vara orolig när det kommer till att hitta jobb efteråt, säger han.
Rundvandringen fortsätter mot Christ Church, ett av stadens rikaste college och platsen där delar av Harry Potter-filmerna spelades in. Likt Eleonora Svanberg imponeras han inte längre av de spröjsade kyrkfönstren eller den pampiga innergården, trots att det är fullt med fotande turister. Det är, som sagt, vardag i Oxford.
I sann brittisk anda börjar det spöregna, så Oscar Fredell och jag springer in till närmaste pub och beställer varsin Guinness. Med stadig hand formar bartendern två fyrklöver i skummet på ölen.
– For luck, säger han.
Vårt samtal fortsätter.
– Jag är lite av en nörd, så jag spenderar mycket av min tid på att läsa böcker om råvaruhandel, säger Oscar Fredell.
Att gränsen mellan studier och fritid suddas ut verkar vara en del av livet i Oxford. Precis som många andra jag har pratat med brinner Oscar Fredell för sitt ämne. Han menar att det är ett typiskt karaktärsdrag bland studenterna här.
– Man kan sitta på en pub och ha en lång konversation om växtceller med en främling som verkligen älskar det. Det tycker jag är härligt, säger han.
Även detta är något som, enligt min erfarenhet, skiljer Oxford från Lund. Alla jag pratar med i Oxford är extremt intresserade av och insatta i de, ofta nischade, ämnen de studerar. I Lund märks kärleken till studieämnet snarare under uppsatsskrivandet eller bland doktorander – inte hos den genomsnittliga studenten.
Kanske är det just passionen som gör att folk samlas här. Oscar Fredell berättar att erfarenhet väger tungt i antagningsprocessen. För att komma in på en master räcker det inte med höga betyg. Man behöver också ha rätt sommarjobb, projekt och praktikplatser. I alla fall när det gäller finans.
– Man måste börja planera och vara med i matchen redan under första året på kandidaten. Det krävs mycket framförhållning, vilket man märker hos många i klassen, säger han.
– I snitt är folk nog lite smartare här, men 90 procent av skillnaden är att alla arbetar väldigt hårt, säger Oscar Fredell.
Enligt Eleonora Svanberg är en av de största skillnaderna mellan Oxford och svenska universitet tentorna. På Oxford består de ofta av ett fåtal frågor, och det är dessutom vanligt att studenterna själva får välja vilka de vill besvara. För att få högsta betyg, A, krävs det att man får omkring 70 procent godkänt.
– Det här varierar såklart mellan olika utbildningar, men så ser det generella upplägget ut inom STEM, säger Eleonora Svanberg.
Jag är i Oxford mitt under tentaperioden, som pågår mellan maj och juni. Ju fler människor jag pratar med, desto tydligare blir bilden av de intensiva veckorna. Det vanligaste är att man skriver tentor i alla kurser man läst under året samtidigt, och i vissa kandidatprogram skriver man tentor i alla kurser från de senaste tre åren. Jag tyckte att det var tufft att gå igenom åtta veckor av föreläsningar inför en tenta, och har svårt att greppa hur man klarar av pressen.
– Under tentaperioden sätter de upp inhägnader med lamor i staden så att folk kan klappa dem och dämpa sin ångest, berättar Oscar Fredell.
Alla skriver sinatentor i samma byggnad: Examination Schools,en pampig kalkstensbyggnad mitt i stadens centrum. Enligt Oscar Fredell är det vanligt att studenter sover väldigt lite inför tentorna, och han säger att vissa använder läkemedel för att orka med. Till råga på allt måste de bära sub fusc, en formell klädsel som används när man skriver tentor i Oxford.
En sub fusc liknar en mörk kostym med kostymbyxor eller kjol, svarta skor, en vit skjorta och en akademisk kåpa. Bröstet pryds av en nejlika som visar var i tentaperioden studenten befinner sig: vit inför den första tentan, rosa under tentaperioden och röd inför den sista tentan.
Jag stoppar konsthistorikerna Kristiyan Mladenov och Neha Jamal när de glatt lämnar Examination Schools. Deras akademiska kåpor har puffiga ärmar och på bröstet bär de varsin rosa nejlika. Jag fastnar för kåporna.
– Det visar att vi båda är väldigt smarta, säger Neha Jamal helt sakligt.
Studenter som har mycket bra studieresultat, som Kristiyan Mladenov och Neha Jamal, eller som har fått stipendium bär Scholar’s gown, kåpan med puffiga ärmar, när de skriver tentor. Alla andra studenter bär den enklare, ärmlösa, modellen Commoner’s gown.
Den janteuppfostrade svensken i mig tycker att det känns lite stelt att skylta med sin prestation på det sättet. Men Oscar Fredell försäkrar mig om att så inte är fallet här.
– Det anses vara lite coolt i Oxford om man har en Scholar’s gown, säger han.
Det jag saknar när jag strosar runt bland caféer och kullerstensgator är det spexiga med att vara student. Det roliga, bröliga och lite knäppa som bara händer i en studentstad hittar jag inte i Oxford på samma sätt som i Lund. Att gå utanför sin port och mötas av Bleckhornens fanfar eller ett gäng Pokémon med en högtalare, inser jag, är underskattat.
Min tid i Oxford närmar sig sitt slut, och det känns svårt att summera en helt annan värld på bara några sidor. Oxford är, likt Lund, en bubbla. Grundpelarna som bygger studentstäderna är de samma: kvalitativ utbildning, högklassig forskning, rikt studentliv och otaliga traditioner. Skillnaden är att allt i Oxford känns högtidligare och mer prestigefyllt. Studenterna här är artigare och mer vältaliga. Majoriteten av byggnaderna håller samma arkitektoniska karaktär som vårt universitetsbibliotek. Allt ska skruvas upp till max i Oxford – tentorna, ångesten, boendet, byggnaderna och sittningarna, fast med värdighet och finess. Jag tror att det som gör Oxford så eftertraktat är dess långa historia och det nätverk av alumner som följer med. Att universitetet dessutom har kapacitet att bedriva världsledande forskning gör nog inte saken sämre.
Efter mina fem dagar i den berömda universitetsstaden så kommer jag på mig själv med att skrolla på skolans kursutbud. Jag har fastnat i bubblan, men är samtidigt glad att jag har sluppit klappa lamor för att överleva vårterminen. I slutändan är det människorna och känslan av att allt är möjligt som får mig att längta tillbaka till Oxford redan på tåget hem.
Artikeln publicerades först i Lundagård #5 2026. Läs hela tidningen här.
