Allhelgonahelgen
Under allhelgonahelgen står både helgonen och de döda i centrum. För många svenskar förknippas helgen framför allt med att hedra bortgångna anhöriga; ofta besöker man gravar och tänder ljus.
Allhelgonahelgen omfattar, i den svenska kyrkokalendern, alla helgons dag på lördagen och alla själars dag på söndagen. Fredagen före kallas allhelgonaafton och brukar i vidare bemärkelse också räknas till helgen.
Helgonens dag och själarnas dag
Som namnet antyder är alla helgons dag en samlingsdag för att fira kristna helgon. Det är också en tradition som går långt tillbaka i tiden. Flertalet helgon hade redan egna dagar, och således blev högtiden ett allmänt tillfälle att uppmärksamma alla de helgon som saknade en egen dag. Under 700-talet började den första november etableras som datum för högtiden, något som står fast i katolska länder än idag.
Dagen därpå, den andra november, kom i stället att ägnas åt de dödas själar och fick därmed namnet alla själars dag. Under denna dag skulle man be förbön för de anhöriga som dött i syfte att förkorta deras tid i skärselden – den plats där själarna renades inför himmelriket. Alla själars dag instiftades i skiftet mellan 900- och 1000-talet, bland annat i syfte att ersätta en förkristen keltisk tradition vid namn samhain (mer om denna senare). Traditionen hade levt kvar trots kristendomens intåg, och oroade dåtidens präster eftersom den innebar en tro på att de döda kunde komma tillbaka som andar. Kyrkan skapade därför alla själars dag som en samlingsdag då människor kunde uppmärksamma sina bortgångna anhöriga, och hoppades att denna högtid skulle ta över.
Reformationens påverkan
Under reformationen på 1500-talet avvisade Martin Luther och andra reformatorer den katolska helgonkulten, varpå många av de individuella helgondagarna försvann. Spår av den gamla helgonkalendern finns dock kvar än i dag – inte minst i våra namnsdagar. Helgonen fortsatte dock att betraktas som goda kristna förebilder, varför den gemensamma helgondagen överlevde reformationen i Sverige.
Alla själars dag var emellertid något som reformatorerna kom att bli betydligt mer kritiska till. De förkastade läran om skärselden, och därmed förlorade den medeltida seden om förbön för de dödas själar sin teologiska grund. Dagen försvann därför i Sverige i samband med reformationen.
Svenska helgdagsreformer
Sedermera avskaffades alla helgons dag som helgdag i samband med en almanacksreform år 1772, då flera andra helgdagar också togs bort.
År 1953 återinfördes emellertid alla helgons dag som helgdag, men fick en ny placering: lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november. Tanken bakom detta var framför allt att skapa två sammanhängande lediga dagar, givet att lördagar vid denna tid var vanliga arbetsdagar. Man ville dock inte ingripa i den gamla kyrkliga traditionen där den första november firades som helgonens dag, varför detta datum behölls som allhelgonadagen i almanackan, men utan att räknas som en helgdag.
Alla helgons dag och allhelgonadagen har således samma historiska ursprung, men sedan 1950-talet skiljer den svenska almanackan mellan den rörliga helgdagen alla helgons dag och den traditionella kyrkliga allhelgonadagen den 1 november.
Under 1983 års kyrkomöte antog Svenska kyrkan en ny evangeliebok, och en minnesdag tillägnad de döda återinfördes som ”söndagen efter alla helgons dag”. Detta skedde i en reviderad form inom en luthersk-teologisk ram; den katolska läran om att be för själarna återkom inte. Däremot återfick dagen namnet ”alla själars dag” år 2003.
Även om det är alla själars dag som särskilt ägnas åt de döda, har det i Sverige blivit tradition att tända gravljusen redan på lördagen – det vill säga på alla helgons dag. Seden fick sitt stora genomslag i Sverige först efter andra världskriget, bland annat efter påverkan från katolska länder.
Halloween
Halloween har både kristna och förkristna rötter och infaller alltid den 31 oktober. Flera av traditionerna kan spåras tillbaka till den förkristna, keltiska högtiden samhain då man bland annat tände eldar i syfte att vägleda de döda och skrämma bort onda andar och häxor. Högtiden hade också kopplingar till skördetiden och markerade övergången mellan sommar- och vinterhalvåret – därför var också säsongsbundna grödor, som betor och rovor, något som hörde festligheterna till.
När kristendomen etablerades på de brittiska öarna kom de gamla traditionerna med tiden att blandas med det kristna allhelgonafirandet. Eftersom alla helgons dag firades den 1 november blev kvällen före därmed All Hallows’ Eve (alla helgons afton) – samtidigt som den sammanföll med det äldre samhainfirandet. Detta gav upphov till den språkliga sammandragningen halloween.
Under 1800-talet tog irländska emigranter med sig traditionen till USA, där den kom att bli populär och utvecklas vidare: Rovan ersattes av den betydligt större amerikanska pumpan, medan de väsen som en gång skrämt människorna i stället kom att gestaltas av utklädda barn som skrämde och retades med vuxna. I Sverige fick halloween sitt stora genomslag under 1990-talet.
