Flygplansdörren slås upp. Vinden slår mot ansiktet och marken breder ut sig långt där nere. Kroppen reagerar med alla slags varningssignaler och att ta ett steg till mot dörren är att gå emot varje instinkt. För en höjdrädd människa är situationen helt otänkbar, men för en fallskärmshoppare är det vardagsmat. Vad är det som får vissa människor att söka sig till risker som andra gör allt för att undvika?
Det är hoppvecka på Eslövs flygklubb och ett trettiotal fallskärmsentusiaster har samlats för att hinna med så många hopp som möjligt innan veckan är slut. Här träffar jag Sanna Bredberg Jakstrand, Julia Hornegård Bäverman och Viktor Andersson, tre av klubbens inbitna fallskärmshoppare. Vägen in i denna spännande sport verkar ha sett olika ut för alla.
– För mig var det inte en så stor grej att börja. Det var ett kompisgäng från min korridor som föreslog att vi skulle ta fallskärmslicens så jag hakade på. Det man stannar för är gemenskapen, det är en väldigt speciell miljö med alla typer av människor. Alla här är lite märkliga, men vi kan enas kring att vi alla älskar sporten, säger Julia Hornegård Bäverman.
Viktor Andersson minns sitt första hopp på ett helt annat sätt.
– Jag hade så himla kul på mitt första hopp att jag nästan glömde dra min fallskärm. Efter det första hoppet ville jag bara upp igen, säger han.
Sanna Bredberg Jakstrand är juridikstudent och en av Skydive Skånes 200 medlemmar. För henne ligger dragningen till sporten i linje med hennes inställning till studierna.
– Jag var väldigt rädd när jag skulle göra mina första hopp, men jag kom över den rädslan. Jag försöker bära med mig den känslan när jag ska göra andra läskiga saker i livet, som att till exempel hålla en presentation i skolan. Jag får påminna mig själv att ”om jag var så rädd då så är detta ingenting i jämförelse”, säger Sanna.
Inuti den öppna hangaren spelas somrig musik, stämningen är avslappnad och familjär och på det gummiklädda golvet packas fallskärmar inför kommande hopp. Vissa medlemmar har gjort tusentals hopp medan andra besökare står inför sitt allra första.
”Lite knäppa” – så beskriver hopparna sig själva. Däremot verkar det inte vara jakten på adrenalin som får dem att återvända till flygplanet. För de flesta verkar fascinationen för sporten vuxit fram gradvis. Med åren har jakten på kickar ersatts av något annat: precision, sammanhållning och viljan att göra nästa hopp bättre än det förra.
– Vi är nog alla weirdos, det krävs väl att man är lite knäpp för att man ska vilja göra detta varje helg, säger Sanna Bredberg Jakstrand.
Men vilken typ avmänniska är det egentligen som söker sig till en sport där livet bokstavligen hänger i luften? Är det en särskild sorts person som hoppar fallskärm? Är de mer orädda än andra, eller har de bara ett annat förhållningssätt till risk?
Per Johnsson, docent och forskare vid institutionen för psykologi, menar att risktagande sällan följer en tydlig gräns mellan modiga och försiktiga människor. Det är i hög grad situationsberoende.
– I litteraturen står det att extroverta är mer riskbenägna, men vi människor är mer komplicerade än dessa simpla kategoriseringar, även introverta kan göra riskfyllda saker. Det som avgör om du hoppar eller inte är din relation till liv och död. Om din fallskärm inte fungerar så dör du, det är ju så enkelt. I sådana ögonblick blir den relationen väldigt tydlig, säger Per Johnsson.
Han menar att vi ofta missförstår vad mod och risktagande egentligen är. Hur vi upplever risk ligger inte i själva aktiviteten i sig, utan i hur ovana vi är vid den.
– Rädslor är väldigt specifika, det sprider sig inte så lätt som man kan tro, bara för att man är riskbenägen i en aspekt, behöver man inte vara det i andra. Om du hoppar fallskärm minskar inte nödvändigtvis rädslan för andra områden. Rädslan gör att du koncentrerar dig på nuet väldigt mycket, i stunden så är allt annat du gjort helt borta, förklarar Per Johnsson.
När jag frågar hopparna ute på flygfältet vad de är rädda för handlar inte svaren om höjder eller fart. De nämner allt från ormar, mördarsniglar, hajar, sjukdomar och ensamhet. Människorna som utan att tveka kastar sig ut från ett flygplan kan alltså bära precis samma vardagsrädslor som vem som helst.
Skillnaden verkar inte vara att de saknar rädsla, utan hur de förhåller sig till just den risk de frivilligt utsätter sig för. Säkerhet är ett återkommande tema under dagen. Risken finns alltid där och ingen förnekar den. Tvärtom verkar hela sporten handla om att erkänna den och sedan göra allt för att kontrollera den.
– Det här är världens mest säkerhetsbesatta sport. Man tror inte det men vi är väldigt nitiska om väldigt små grejer. Risken att dö finns, det vet vi ju om, men den är inte mycket större än risken att dö när vi kör hit, säger Julia Hornegård Bäverman.
Men den tryggheten kommer inte av sig själv. Den byggs upp genom erfarenhet, rutiner och otaliga hopp. För den som precis ska kasta sig ut ur ett flygplan för första gången ser upplevelsen annorlunda ut.
Bland de mer professionella hopparna på flygklubben finns nämligen även totala nybörjare som hoppar för allra första gången. En av dem är Oliver Olsson, först upp bland dagens tjugo tandemhoppare, där varje nybörjare hoppar fastspänd till en erfaren instruktör.
– Det känns nervöst. Jag är inte höjdrädd egentligen men det är bara känslan av att ”nu ska jag hoppa från ett plan” som är skrämmande, säger Oliver Olsson.
Stefanos är en annan tandemhoppare, som precis landat efter sitt allra första fritt fall.
– Det svåraste var att ta språnget. Jag gjorde det här för att jag är rädd för höjder och jag ville möta mina rädslor. Men jag tror inte jag kommer göra om det inom en snar framtid, säger Stefanos.
De mer rutinerade hopparna har hunnit bygga upp sina egna sätt att känna sig bekväma med risken.
– Orädd är jag ju inte, men man får vara förberedd på att vissa saker kan gå fel. Vi har ju övat mycket på vad man ska göra då, säger Viktor Andersson.
Per Johnsson beskriver riskhantering som ett trygghetssystem.
– Man måste komma ihåg att den andra sidan av rädsla är tröst, vissa tycker att det stärker en. Om vi är ovana är det lätt att bli rädd, det är då vi får jobba på våra tröstsystem och bygga upp ett eget trygghetssystem, säger Per. Det är tydligt att risken inte romantiseras inom fallskärmshoppning. Tvärtom verkar den vara anledningen till att sporten omges av så många regler och rutiner.
– Det låter så paradoxalt att vi slänger oss ut från ett flygplan men samtidigt så måste det vara jättesäkert. Det finns så många olika certifikat att ta och utan dem får man inte göra vad som helst. Det finns ett jättestort regelverk att förhålla sig till och juristen i mig älskar att det finns så många regler inom sporten, säger Sanna Bredberg Jakstrand.
Fallskärmshopparna tar säkerhetstänket till en nivå jag inte riktigt hade väntat mig. Dessa människor, som ägnar sig åt en av de mest extrema och till synes våghalsiga sporter man kan tänka sig, lägger majoriteten av sin tankekraft på att minimera risken.
Per Johnsson beskriver risk som något djupt personligt. Den finns inte i själva aktiviteten, utan i vår relation till den. På flygklubben blir det tydligt hur samma höjd och aktivitet kan framkalla panik hos en person men tillfredsställelse hos en annan.
Artikeln publicerades först i Lundagård #5 2026. Läs hela tidningen här.
