Det här är en debattartikel i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribenternas egna.
Få kan ha missat de senaste månadernas demonstrationer i Frankrike. Det började med elevprotester i Paris till följd av undermåliga skolförhållanden. Snart därefter anslöt universitetsstudenter, lärare, och idag demonstrerar stora delar av samhället. Den internationella solidaritetsrörelsen sprider sig snabbt och idag planeras demonstrationer över hela studentsverige.
I internationell media fastnar rapporteringen lätt vid kravaller, men bakom protesterna ligger en rimlig oro för skolväsendets långsiktiga urholkning och en bredare frustration bland unga inför framtiden.
Skumläsning av rubrikerna gör de svenska likheterna svårutskilda. I Sverige ser vi varken brinnande barrikader eller blockerade universitetsentréer, men tittar vi närmare blir likheterna svåra att bortse från. Den svenska krisen har ännu inte tagit synliga uttryck, men frånvaron av protester är inte detsamma som frånvaro av problem.
Dagens unga står inför en framtid präglad av osäkerhet och hårdare krav, samtidigt som de förväntas lösa de utmaningar som tidigare generationer lämnar efter sig. I detta läge är högre utbildning viktigare än någonsin. Universiteten ska rusta unga med kunskap, kritiskt tänkande och förmåga att möta en föränderlig värld. Men istället för att ges förutsättningar att axla detta ansvar tvingas de navigera en mångårig ekonomisk urholkning.
Enligt Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) har tre decennier av urholkade utbildningsanslag lett till att högskolesektorn idag har ett finansieringsunderskott på 13 miljarder kronor jämfört med 1994. Konsekvensen är att värdet på resurserna per student har minskat med omkring en tredjedel.
Lärosätena kämpar för att värna utbildningens kvalitet i ett ansträngt läge, men även välmenta besparingar slår hårt.
Universiteten lever i en verklighet där effektiviseringar inte längre är ett val, utan en nödvändig anpassning. Lärosätena kämpar för att värna utbildningens kvalitet i ett ansträngt läge, men även välmenta besparingar slår hårt. Det drabbar studenterna direkt i form av färre lärarledda timmar och förenklade examinationer, samtidigt som stigande lokalkostnader och inflation gröper ur anslagen i tysthet.
För att vi ska kunna möta polarisering, AI-konkurrens och skärpta säkerhetskrav krävs starka och självständiga universitet. Det förutsätter att politiska ambitioner måste åtföljas av faktiska investeringar och långsiktiga ekonomiska förutsättningar – och det börjar med höjda utbildningsanslag.
Det handlar alltså inte om att ställa studenter mot sina lärosäten. Tvärtom står vi inför en gemensam utmaning där ansvaret måste riktas dit det faktiskt hör hemma. Oavsett partifärg är studenternas krav tydligt: Sveriges politiker måste sluta urholka den högre utbildningen och ta ett långsiktigt ansvar. Avskaffa produktivitetsavdraget och räkna upp både ersättningsbeloppen och takbeloppen i takt med de faktiska kostnadsökningarna. Vi kräver långsiktiga resurstillskott – inte kortsiktiga satsningar.
Signalerna från Europa är en tydlig varning för vad som händer när ungas framtidstro och förtroende för samhället raseras. När unga fråntas möjligheten att forma sin egen framtid krackelerar samhällskontraktet. I Sverige finns ännu tid att vända utvecklingen. Genom modiga och långsiktiga högskolepolitiska satsningar kan vi säkra utbildningens kvalitet och återuppbygga tilliten mellan unga och staten.
En kris behöver inte bli synlig för att vara verklig, och den behöver definitivt inte bli lika akut som i Frankrike innan Sveriges studenter väljer att agera.
Elisabeth Roos Lindell, ordförande Lunds universitets studentkårer
Lukas Schultz, vice ordförande Lunds universitets studentkårer