Alla utbytbara studenter

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Det kan verka lockande att känna sig som en extra-super-speciell student. Men gör det oss bättre än andra, frågar sig Linus Gisborn och funderar över skillnaden mellan att vara student och att jobba på snabbmatskedja.

”Jag är inte utbytbar”, sa studenten mitt emot mig och drack nonchalant upp sin öl. Nattluften låg kall runt Arimans, musiken skramlade ut på gatan och värmelamporna knastrade. ”Riv upp anställningsskydden – det påverkar mig inte. Jag behåller mina framtida jobb med kompetens, inte genom lagar”.

Jag frågade vad han pluggade. Master i matematik, svarade han. Ok, men var inte hans arbetsmarknad relativt smal och konkurrensutsatt? Jo, antydningsvis. Var det då inte bra med en schysst arbetsmarknad? Nej, det var det inte, eftersom han har särskilt efterfrågade kompetenser, ”sådana som anställda på McDonald’s inte har”.

Mantrat är bekant. Hybris kallades det i antikens Grekland, och avsåg den arrogans som fick vissa att tro sig kunna överskrida gränsen mellan människor och gudar. I dag ligger retoriken inte sällan i auktoritära maktmäns munnar. Under demonstrationerna i Turkiet i år lär Tayyip Erdogan exempelvis ha talat om sig själv i tredje person och sagt: ”Er premiärminister Tayyip Erdogan är inte utbytbar”. Det finns något vackert i det också. Att erkänna sig själv, se att man är unik och värdefull. Det är dock viss skillnad mellan att erkänna att alla exceptionella, och att anse sig själv vara mer exceptionell än andra.

Katarine Kielos skrev i ”Det enda könet” om att idén om människan i kontroll över liv genom egenintresset är lockade för oss av den enkla anledningen att den inte stämmer. Logiken är att gräset alltid är grönare på andra sidan, vilket gör att människor förhärligar det frånvarande och undviker att se hur vi egentligen är.

Alla akademiker som tycker att de är mer exceptionella än de som jobbar med snabbmat kan ta till sig av resonemanget. Många hoppas kanske att en dag få vara eller bli extra-super-speciella. Men troligen är vår syn på oss själva bara sken av vad som kommer utgöra verkligheten. Mer eller mindre troliga förhoppningar och försök att fly från det faktum att vi ofta är banalt lika varandra.