Att behöva söka sig till den skånska sjukvården är en hypokondrikers värsta mardröm. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur skriver om sina sjukdomsfantasier.
En trist grej med livet är ju att det finns så otroligt många sjukdomar som kan ha ihjäl en.
Som den hypokondriska individ jag är har jag en tendens att oroa mig en del över detta. Att nogsamt söka efter illvarslande knölar eller klumpar på kroppshyddan och att tjata hål i huvudet på mina vänner och anhöriga om att vända sig till läkare i händelse av att de är förkylda längre än två dagar. Eller att gå igenom vilka låtar som ska spelas på min begravning om en främling råkar undslippa sig en hostning i sätet bredvid mig på Pågatåget.
Vi hypokondriker är ju som bekant jobbiga jävlar. Både för oss själva och för vår omgivning. Och det krävs inte mycket för att våra sjukdomsfantasier ska sättas i rörelse.
Exempelvis blev jag efter en föreläsning med en modeskapare som drabbades av testikelcancer i tjugoårsåldern övertygad om att också jag hade cancer. När jag, efter några veckors vånda, vände mig till en läkare och fick besked om att jag var vid god hälsa, lade han sin hand på min axel och lät han mig förstå att: ”vi kommer se allt mer av varandra hädanefter – du börjar komma upp i den åldern”.
Dagen efter var jag övertygad om att jag hade drabbats av hjärtsvikt.
Att leva och verka som hypokondriker i Skåne är förstås något av en neurotisk jackpot. Som demonstranterna som i söndags tågade genom Malmö, Landskrona, Lund och Ängelholm strävade efter att belysa är ju ett akutvårdsbesök på, säg, Lunds universitetssjukhus, förenat med vissa risker.
Det kan bland annat falla sig så att du lämnas åt ditt öde till följd av personalbrist eller att du dör av platsbristen och besparingarna inom Region Skånes akutvård.
Och även om allt går som det ska är risken överhängande att sjukvårdspersonalen som man möts av är överarbetade och slutkörde som ett resultat av deras, milt sagt, ogynnsamma arbetsförhållanden.
Såsom varande hypokondriker är detta ett stort problem.
En grundbult för att min och mina medneurotikers sinnesfrid ska bevaras är att vi ska kunna springa till läkarna så fort vi förnimmer en oroväckande molvärk i stortån. Men i ljuset av att individer bofasta i Skåne har uppmanats att inte bli sjuka över sommaren och att sjukvården redan går på knäna, är det svårt att med gott samvete vända till akuten med sina eventuella inbillningskrämpor.
Dessa försvinner emellertid inte bara för att vårdplatserna flyger iväg.
Så för att hypokondriker såväl som sjukvårdspersonal ska kunna sova gott om nätterna kan man hoppas att effekten av demonstrationerna kanske leder till att politikerna öppnar plånböckerna.
Om inte annat för att mina stackars hårt ansatta anhöriga ska få lite avlastning från mitt hälsognäll.
