En helt vanlig tisdagsöl leder till en ny rumskamrat. Lundagårds studentlivskrönikör Theodor Bondestam skriver om födelsedagspresenten han aldrig ville ha – men kanske behövde.
Vi sitter på Inferno och dricker tisdagsöl. Jag förklarar varför jag ogillar husdjur – de är tröga och har alltid något tomt i blicken – och går för att beställa en ny runda. När jag är tillbaka sitter de andra och tisslar och tasslar om min kommande födelsedagspresent. De säger att den är ”skitkul” och det gör mig orolig.
En vecka senare fyller jag år och tisdagsölsvännerna kommer in i min hall. Johanna håller i en plastpåse som är fylld med vatten och hon ler busigt, som om hon har gjort något dumt. ”Det är väl inte en guldfisk?”, frågar jag. Ebba tar upp mobilen och börjar filma. De skrattar.
Hon får namnet Twister och jag planerar att behålla henne i några dagar, nu när de ändå har köpt en skål och en burk mat. Sedan kanske jag testar akvariefiskars marknadsvärde på Facebook Marketplace. Eller spolar ner henne i ni vet vad.
Veckan går och vi har en frostig relation. Twister lider av en uppseendeväckande fetma och det får sin förklaring när hon plötsligt sätter barn till världen. Inte ett barn – femtio barn. Jag blir lätt panikslagen och flyr hemmet över natten.
När jag kommer tillbaka är barnen borta. Twister ser trött och skuldmedveten ut – hon verkar ha tagit saken i egna fenor och ätit upp alla femtio. Jag ler och tänker att mitt husdjur är en feminist-queen som vägrar att fastna i omsorgsträsket och få en usel pension jämfört med sin frånvarande make, som säkert ändå har älskarinnor. Slay!
Två månader senare får hon nya barn. Och efter ytterligare en månad är skålen full av pigga små yngel en tredje gång. Det hela är rätt märkligt, för så vitt jag vet har hon inte haft några nattliga besökare. Och själv har jag garanterat ingenting med faderskapet att göra.
En fördel med den här turbulenta tiden är att vår relation blir starkare och vi hittar flera gemensamma intressen. Vi engagerar oss i fotbolls-VM (Twister hejar på Kamerun) och vi irriteras när någon smäller igen en bildörr nere på gatan (själv blir jag bara milt upprörd, men Twister får en hysterisk fart, som om apokalypsen vore nära). Dessutom gillar hon Elvis lika mycket som jag – för så fort jag sätter på en av hans ballader simmar hon i tydlig riktning mot högtalaren.
Hon kan ändå inte ha det lätt där i sin skål. Kanske hade den här krönikan kunnat avslutas i den änden – med en självkritisk reflektion om djurplågeri, eller med en vidlyftig tanke om fiskars inre känsloliv. Men jag vet inte: vem är jag att säga något om hur hon mår?
Hon förblir lika gåtfull som hon alltid har varit. Ibland på kvällarna tittar jag henne djupt in i ögonen, som för att försöka få reda på något om hennes inre. Hon tittar tillbaka, kanske av samma skäl. Hittills har jag inte hittat något – det är bara mörkt och tomt.
