Älskling, det är inte ditt fel, det är mitt! Lundagårds utbyteskrönikör Maria Müllern-Aspegren kan inte öppna upp emotionellt för hennes nya partner (Belfast), utan sitter i stället på dejten och drömmer om sitt gamla ex (Lund). Är det värt att försöka älska den nya staden den lilla tiden som är kvar?
Jag lever inte i den verkliga verkligheten. I någon sorts dissociativ sömngång vandrar jag sträckan mellan mitt tio kvadratmeters stora rum och universitetets plastgolvstäckta korridorer. Det är som att jag ser världen genom siktglaset av ett prickskyttegevär. Jag lever verkligen inte i den sortens misär som skulle rättfärdiga min mentala frånvaro, snarare tvärtom. Jag har vänner och ägnar mig åt obehagligt mycket festande, skrämmande lite stillasittande. Allt är tämligen ”helt okej”. Men när jag sitter vid det stora runda bordet på stammispuben, kan jag inte undgå att märka avsaknaden av en djupare känslomässig koppling till mina vänner runt bordet. I stunden älskar jag dem alla. Jag uttrycker det när jag står på bordet och skämtar om att de ska fånga mig när jag ramlar. Men sekunden de försvinner ur mitt synfält, lämnar de också mitt hjärta. Insikten slår mig: Herregud, jag är verkligen den mest känslokalla jäveln i denna lite sliskiga studentpub.
Denna känsla av avståndstagande genomsyrar mina relationer och min upplevelse av vardagen. Jag har försökt förstå vad som är fel på mig (det är uppenbarligen något allvarligt). Jag har alltid värderat mina vänskaper högt; arbete och romantik har ofta, och ibland olyckligtvis, varit underordnat mitt sociala liv. På samma gång är jag vidrigt kär i Lund, och i något mindre utsträckning Skåne som helhet. Jag älskar Lund på samma sätt som man älskar en partner: dess vackra hår (träden längs stora Esplanaden), de blå ögonen (drinkarna på nationen), de fasta händerna (alla de kullerstensbelagda gator som jag vandrat hem längs tidigt på morgonen). Här i Belfast passerar vägarna framför mig utan några minnen inpräntade i asfalten.
När man har förmånen att leva i total harmoni med sin omgivning, kan en ny, ofärgad vardag upplevas som en smärre livskris. Då är det upp till en själv att fylla staden med nya minnen och nya bekantskaper. Men jag tror att tidsbegränsningen, vetskapen om att jag snart flyger härifrån och aldrig kommer tillbaka, hämmar min förmåga att göra detta. Jag lindrar den känslomässiga smärtan jag oundvikligen kommer känna när jag lämnar Belfast genom att helt enkelt inte investera mig emotionellt. Om vi återgår till pojkvänsmetaforen så är Belfast en semesterfling medan Lund är exet jag fortfarande är kär i. Jag ligger kanske i samma säng som Nordirland, men i mitt hjärta är det alltid Lund jag längtar efter.
Var i ligger då problematiken? Varför kan jag inte älska Belfast så som staden förtjänar att bli älskad? Kanske har jag inte velat komma över eller glömma Lund. Alla roliga saker som händer mig här mig här följs av en liten röst i mitt sinne som tyst viskar: Tja, det är roligt här, men alla dina vänner har ÄNNU roligare i Lund just nu. Jag kan inte, och vill inte, släppa mitt gamla hem för det nya. Inte undra på att jag är smått olycklig i min nya relation med Belfast när jag fortfarande sms:ar med mitt ex.
Jag måste tillåta mig själv att öppna upp mig för staden och dess invånare, under den lilla tid jag har kvar här. För även om jag försöker förneka det, har Belfast och människorna här haft en inverkan på mig. Oavsett hur mycket jag försöker att inte fästa mig vid någon kommer det göra ont att lämna dem – och det är inget att skämmas över. Det är snarare ett testamente till att man vågat älska, även om slutet redan tycks nära och oundvikligt.
