Detta är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
Det känns inte. Orden pryder en hjärtformad klubba. Mannen som slickar på den föreställer en tecknad Leonardo DiCaprio. Efter en redogörelse för hans omtalade dejtingliv ställs frågan: Varför är ingen kär nu för tiden?
Det sätter tonen för Den rödaste rosen slår ut av författaren och serietecknaren Liv Strömquist (tidigare aktuell med Pythian pratar, 2024). Serieboken kom ut första gången 2019 och släpps nu med det nyskrivna kapitlet ”Högst upp på prispallen” som väver samman manosfärens framväxt med jakten på kärlek.
Boken är, likt originalutgåvan, tecknad nästan helt och hållet i svartvitt. Det gör den inte mindre underhållande. Särskilt kul är det när gamla filosofer och författare tilldelas ett modernt språkbruk. Balansen mellan sociologiska resonemang och populärkulturella referenser är trots allt Liv Strömquists signum.
Serieboken avhandlar hur människor i dagens samhälle har skiftat fokus från att bli kära till att bli beundrade. Strömquist förklarar att det gör kärlek till något man kan uppnå eller skapa, istället för något som drabbar en. En partner väljs därmed för att på något sätt komplettera ett mer eller mindre fulländat jag.
Detta blir tydligast i det nya kapitlet om manosfären, där kärlek beskrivs som en tävling man kan vinna genom att vara snyggare, rikare eller mer vältränad än den som (förhoppningsvis) blir kär i en. Strömquist punkterar en sådan uppfattning och ifrågasätter ifall kärlek verkligen kan komma av självoptimering.
Läsningen lämnar en med nya glasögon. Den som vill fördjupa sig i varför deltagare i årets Gift vid första ögonkastet kallar sin fru för ”min kvinna” eller betonar självkontroll som en viktig del av sexlivet kan med fördel plocka upp Den rödaste rosen slår ut.
Men Liv Strömquist utmanar inte bara årets mest kontroversiella deltagare, utan skärskådar hela programmet genom att visa hur konceptet gör deltagarna till kärlekskonsumenter. Resultatet av detta blir, för att använda ett i boken återkommande uttryck: ”no love”.
Att vara kär är snarare som att vara ett kebabkött som snurrar runt i ett flottigt gatukök. Det menar Strömquist, som förklarar att den som är kär är helt och hållet maktlös – det är en förutsättning för att falla för någon. Iakttagelsen kan vara både bokens roligaste och bokens skarpaste. Och igenkänningsfaktorn är hög.
I en intervju med medieprofilen Amelia Dimoldenberg på Oscarsgalan sa skådespelaren Ethan Hawke: ”The one who’s in love always wins”. Det kanske inte är exakt vad Liv Strömquist menar – hon ger alltför många exempel på hur kärlek kan fördärva – men det fångar en i boken återkommande tes. Kärlek handlar mer om att älska än att bli älskad.
