Annons Annons
Film

Skarpsynt underhållning med skönhetsfläckar

Alex Schulmans debutfilm Arkipelag håller publiken klistrad med kittlande sociala konfrontationer. Underhållningen fortgår, även när berättandet tappar fotfästet. Lundagårds kulturchef Felix Perklev har sett poddprofilens övergång till rörlig media.

Skarpsynt underhållning med skönhetsfläckar
Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) i Arkipelag. Foto: Johan Paulin, press

Detta är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.

När jag kliver in i salongen är gränsen mellan biograf och podcast suddig. Alex Schulman, som gästar föreställningen, är uppe vid filmduken och introducerar sin debutfilm för en publik av unga vuxna, som förmodligen redan hört anekdoten han återger. Frågan är hur långt Arkipelag står sig på egna meriter.

Filmen inleds med ett Ruben Östlundskt föräldramöte där det slås fast att papporna Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) ska följa med på klass 7C:s resa till den natursköna kollo-ön Arkipelag. Den tillspetsade diskbänksrealismen fängslar mig omedelbart och sätter tonen för filmens karaktär. 

På båten till ön börjar makthierarkin mellan männen utkristallisera sig. Bobo är en testosterondrypande alfahanne, Pontus en medlöpare med skön stil, och Bill en hudlös soja-pappa. Väl framme blir tecknen på den annalkande härdsmältan bara fler. Bill förödmjukar ständigt sig själv och sin dotter genom tafatta försök till ledarskap, medan Bobo disciplinerar barnen med nyckfull aggression. Den något bleka karaktären Pontus är egentligen bara intresserad av att uppvakta den lite för unga kolloledaren Olivia.

Filmen skildrar de sociala sammandrabbningarna på ett träffsäkert sätt som gör det omöjligt att slita sig. Samspelet är detaljrikt, och det är ofta små nyanser som blir avgörande. Särskilt underhållande blir det när de små skiftningarna i Gustaf Skarsgårds minspel möter barngruppens gränslöshet. Det märks inte minst vid Bills försök att få kontroll på en namnrunda där ett av barnen presenterar sig som ”Leopold Hundknullare”.

Det är när de vassa sociala observationerna ska övergå i en större dramaturgisk berättelse som det börjar skava. Den övergripande berättelsen liknar ett lapptäcke av noggrant utstuderade scener, snarare än ett naturligt förlopp. Det gör att vissa sekvenser känns insprängda – som när Bill oprovocerat berättar för sin dotter att hon gillade soluppgångar som barn, vilket förstås får betydelse när det passar handlingen senare. Filmen tappar sin trovärdighet, inte för att dess händelser känns helt orealistiska, utan för att den söker efter en dramaturgisk struktur som inte riktigt finns. 

I stället för att fördjupa karaktärerna genom att låta det förföriska kammarspelet fortgå, eskalerar filmen drastiskt i ett försök att leta sig fram till ett värdigt slut. Filmen blir därmed en enkelriktad urspårning, där små penseldrag slutligen övergår till en slasher-liknande upplösning. Trots detta har den mig i sitt grepp hela tiden. Underhållningsvärdet är alldeles för stort för att överskuggas av dramaturgiska skavanker. 

När eftertexterna rullar har Schulman lämnat salongen sedan länge. Jag och alla andra halsduksklädda besökare i 20-årsåldern dröjer oss däremot kvar utanför biografen, där stämningen är upprymd. Som fristående verk har Arkipelag sina berättartekniska brister, men med sin träffsäkerhet i socialt obehag och sitt stora underhållningsvärde är det ytterligare en lyckad pusselbit i Schulmans mediala universum.

Annons Annons
Annons Annons